jag önskar att vi kunde tala, men timmglaset som mätte tiden rann ut för länge sedan. sanden den dunstade en dag och lämnade endast några ynka korn kvar. det blev så ganska tidigt. så här i efterhand minns jag inte när timmglaset var fyllt. jag har många gänger frågat varför men jag har inte funnit något svar. det är kanske därför som jag inte känner mig hemma här. för vi kan ju inte prata. det var kanske det som fick mig att dra mig bort. innerst inne så insåg jag att allt var skit och om jag skulle orka leva mitt liv så var jag tvungen att dra. till annan plats. till annan tid. det blev en underbar tid. äntligen kunde jag tala. nu längtar jag bara tillbaka. till ett riktigt liv, för om man inte kan prata så har man inget liv. hur påverkar då detta mig? på utsidan är allt så perfekt. det des bra ut. men bakom en perfekt fasad finns inget mer än några spillror. i framtiden tror jag inte att det blir någon fasad för mig. jag orkar helt enkelt inte att bära de. jag orkar inte tiga. och framförallt allt så vet jag inte hur ett lit utan den ser ut. hur skall jag då kunna rätta till fasaden?