än en gång her en låga tänts innom mig. frågan är bara om jag skall hoppas på den eller släcka den så att mina förväntningar inte skall krossas. de brukar liksom ha en vana att göra de. eller är det nya tider nu? hoppas de från botten av mitt hjärta..

förvirrad. förtvivlad. skakande. längtar. jag måste förändra.

när självförtroendet sviker mig och när jag söker energi tar jag min tillflykt till musiken. kom idag att tänka på denna sång:

When you're weary
Feelin' small
When tears are in your eyes
I will dry them all
I'm on your side
When times get rough
And friends just can't be found

Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down

When you're down and out
When you're on the street
When evening falls so hard
I will comfort you
I'll take your part
When darkness comes
And pain is all around Like a bridge over troubled water
I will lay me down
Like a bridge over troubled water
I will lay me down

Sail on silver girl
Sail on by
Your time has come to shine
All your dreams are on their way
See how they shine
Oh, when you need a friend
I'm sailing right behind

Like a bridge over troubled water
I will ease your mind
Like a bridge over troubled water
I will ease your mind
Oh Simon and Garfunkel - Bridge over trouble water.

nu fattar jag varför jag är rädd ibland. varför jag bygger upp en mur. varför jag har varit fantastisk rädd att skaffa familj och varför jag ibland känner mig så fundamentalt malplacerad. det är inte de att ni har gjort nåt fel. för jag älskar er. men de e bara de att er rädsla och er så skarpa integritets gräns har satt sina spår i mig. jeg vet att jag oxå har dem men inte lika mycket. ständigt kämpar jag med att minska mina gränser och inte vara såå jävla duktig hela tiden. till sist är ändå livet en kamp som skall vinnas. efter att ha varit så nära men så fruktansvärt långt borta ser jag på detta med nya ögon och det kryper i mig. det kryper i mig när jag upptäcker att jag faller in i de mönster som ni är och inte jag.

jag skall imon åka in till Danmark för att försöka hitta ett jobb som jag kan stå ut med eller kanske ren av tycka är bra. där man kanske har en chans att utvecklas och inte behöver bära med sig en toarulle till jobbet i handväskan.  fjärilarna ilar i magen och gråten trycker sig på i halsen av nervositet. rädslan för att de inte skall ge något är så stor att jag mår illa. tänk om jag är fast i telefonförsäljningsträsket för all framtid?

först nu kan jag säga att min kurs är slut. intygen landade idag i brevlådan och ett VG är hemkammat. det känndes riktigt bra. jag klappar mig själv på axeln och jag är nöjd. och stolt över min prestation. var lite oroad över resultatet på uppsatsen men jag slet och lyckades dra den i land. grattis Hanna!