jag vill inte uppleva de senste dygnen igen. att ha hjärtat i halsgropen har fått en helt ny innebörd. jag har stirrat rädslan i vitögat. för första gången i mitt liv tänkte jag på att förlora en nära. tanken på sämsta möjliga utfall var där hela tiden de första timmarna. det var inte på lek. det var på riktigt. det var du på båren, det var du med allt blod. så nära men så förbannat långt bort. så svag men i samma sekund den starkaste lysande stjärnan i universum. det var inte din tur i onsdags. det känner jag tacksamhet för.

jag är tydligen inte normal. bara så ni vet. jag är tydligen en jävligt trög idiot och helt onormal människa som inte har en examen och fyller 25 om några månader. imorgon drar jag till stockholm. hoppas någon tycker om mig.

välj sida för fan. hanna, du kan inte hålla med båda. det gör ont i magen. här sitter jag och känner mig som som en jävla idiot. allt jag gjorde var att säga sanningen. jag orkar inte med silkesvantarna. välj sida hanna. du är med mig va? magen mer ont plus att jag svettas. hallå, jag sa VÄLJ sida. fan, fan, fan. låt mig emigrera från detta jävla helvete. jag har inte hört diskussionen, hur ska jag då kunna välja? vad fan begär ni. låt mig va, dra åt helvete.

under den välpolerade fasaden med leende kassörskor pyr ilskan. ilskan över en chef som inte verkar ta ansvar och som verkar ha problem med att sätta rätt person på rätt position. men vi ler alla. i ett sätt att polera och förhoppningsvis få nöjda kunder så att vi kanske kan ha kvar våra välbetalda jobb ett tag till.

hemma ser allt så jävla bra ut. familjen duktig som ställer upp på alla andra. som flyttar, vårdplanerar tröstar och stöttar. men ett pris betalas mellan oss. för de tål inte tålamodet. de har någon annan fått. mellan de stabila väggarna blir en skitsak till ett världskrig och taket som tidigare var högt är så lågt att en mus knappt kan pipa.

jag vet att jag måste välja sida. ta någons parti. men snälla inte nu. inte idag. jag varken vill eller orkar med konflikter hemma och på jobbet samtidigt. det är bara en sak förmycket. för fan, välj sida..

städar och hittar mina gamla dagböcker. bläddrar igenom sporadiska tankar. att skriva har varit och är en ventil för mig, ett sätt att formulera alla de känslor och tankar som min mun inte kan forma. jag har svårt att artikulera orden i min själ. mina läppar vill inte. ofta börjar jag gråta eller så frustar jag lätt samtidigt som mitt hjärta bankar i bröstet och tankarna går på högvarv. det är rädslan som stoppar orden. vad ska den jag pratar med säga? är hon redo på mina känslor? vågar jag klä av mitt hjärta naket och gå ut på scenen för att skådas och kanske kritiseras?

jag hittade sporadiska tankar från cirka tio år av mitt liv. några av mina dagböcker bläddrade jag hastigt igenom. ibland skrattade jag men det var många klumpar som bildades i mitt sinne. mycket ligger gömmt där, känslor jag kännt, tankar jag tänkt.

sedan nio månader tillbaka skriver jag dagbok dagligen. jag har kuggat ett par tre dagar tror jag då jag lagt mig jättesent. att sitta där i sängen med skrivboken i handen och sätta tankarna på pränt är den enda stunden på dagen som känns som helt och fullt MIN. de är oxå då som jag kan vara helt och fullt öppen med mig själv. ingen kan då ta sig in i min själ. bara jag.

jag ska aldrig sluta skriva dagbok. för jag mår så bra av det. att sätta känslorna på pränt är så befriande. det gör mig levande.

söker. med karta. med ljus. med hund. med gråt. med skratt. med rädslan. med magkänslan. med hjärtat. söker efter de två hålen i väggen som ger mig själ den rätta energin. den som boostar mig och får mitt hjärta att klappa så hårt att det nästan brister av glädje. hittar den ibland när jag tittar på en av det märkigaste sakerna jag vet: havet.

jag är ledsen, men du måste gå. du har inte gjort ditt jobb på ett tillfredställande sätt. jag vet att du kanske tycker att det känns radikalt. det förstår jag. det är jävligt radikalt. men jag måste. annars kvävs jag. förstår du de?

kanske är det mitt fel att jag måste säga upp dig. jobbet som portvakt till mitt hjärta är ett viktigt jobb. min arbetsbeskrivning var nog inte tydlig nog. den var nog allt för vag, allt för rädd.

du kan inte stanna. du släpper in fel personer i mitt liv. du snappar upp ord som får mig att tveka och må dåligt. du påminner mig om såren i hjärtat, huggen som kanske aldrig kommer att läka ut. det är därför du måste gå, för att du släpper in fel och allt för lätt avfärdar de fina som andra vill ge mig.

jag skriver på din avskedsansökan. den är på grått papper. så måste det förbli. du kan inte vara kvar. du sänker mig. jag har allt förlänge varit rädd att ta detta beslut men idag blev det så uppenbart då jag läste igenom gamla dagböcker. jag har valt fel portvakt till mitt hjärta och det kan inte fortsätta. adjö.

i solens sken inser jag att vi alla tre delar samma känsla. vi har alla ångest. jag för er del. att jag känner mig som en stopp kloss. en parasit som inte går att tvätta bort. ni har ångest för att jag inte har en utbildning och för att jag inte flugit ut från boet. vi delar ångesten och känslan av att bära en ångest. men den är så olika. den tar sig så olika uttryck. vi bär samma känsla i vår ryggsäck men väskan den packeteras i är sig helt olik.