städar och hittar mina gamla dagböcker. bläddrar igenom sporadiska tankar. att skriva har varit och är en ventil för mig, ett sätt att formulera alla de känslor och tankar som min mun inte kan forma. jag har svårt att artikulera orden i min själ. mina läppar vill inte. ofta börjar jag gråta eller så frustar jag lätt samtidigt som mitt hjärta bankar i bröstet och tankarna går på högvarv. det är rädslan som stoppar orden. vad ska den jag pratar med säga? är hon redo på mina känslor? vågar jag klä av mitt hjärta naket och gå ut på scenen för att skådas och kanske kritiseras?

jag hittade sporadiska tankar från cirka tio år av mitt liv. några av mina dagböcker bläddrade jag hastigt igenom. ibland skrattade jag men det var många klumpar som bildades i mitt sinne. mycket ligger gömmt där, känslor jag kännt, tankar jag tänkt.

sedan nio månader tillbaka skriver jag dagbok dagligen. jag har kuggat ett par tre dagar tror jag då jag lagt mig jättesent. att sitta där i sängen med skrivboken i handen och sätta tankarna på pränt är den enda stunden på dagen som känns som helt och fullt MIN. de är oxå då som jag kan vara helt och fullt öppen med mig själv. ingen kan då ta sig in i min själ. bara jag.

jag ska aldrig sluta skriva dagbok. för jag mår så bra av det. att sätta känslorna på pränt är så befriande. det gör mig levande.