den snygga bögen slår sig ner i soffan. han har suttit där förut. han utstrålar trygghet. anletsdragen är avslappnade och samtalet flyter på. först diskuteras lite jobb/karriär. allt är som vanligt. men det tar inte många minuter innan samtalet tar en annan vändning. plötsligt ska privatlivet diskuteras, pojkvännen, det stundande äktenskapet eller det kommande barnen. och av någon anledning blir reportern jävligt intresserad över hur det "går till" i sovrummet. är du kvinnan eller mannen? kommer du varje gång? fingrar eller snopp i analen? dessa evig analskämt med bögar i tv-sofforna. helt ärligt, skulle en hetrosexuell nygift kändis slå sig ner i en tv-soffa och få besvara sängkammar skämt? nä, jag tror inte de. det är inte helt PK. varför är det så intressant hur bögar och flator gör? har hetroseuella intervjuare drabbats av torka i sitt eget in och ut sexliv att de tar sig friheten att få nya uppslag mellan lakanen.jag skiter i kändisars sexliv, men det stör mig att det är okej att vända ut och in på homosars i tv. samt att skämta om det på ett nedvärderande sätt.

det fanns en tid då jag var modig och kavat. då jag inte tvekade så mycket utan trodde på mig själv, no matter what. jag var modigare när jag var 14 år och sökte internatskola än vad jag är idag. det skrämmer mig. att jag inte vågar. att jag nu blir förstelnat rädd.

allt jag gör i livet gör jag för att testa mina gränser, för att se hur långt jag kan gå. för mig är det modigt att göra något jag aldrig gjort förut. att testa. se hur jag reagerar, se vart det leder.

idag kan jag inte fatta de besluten som jag vill för att jag är rädd. rädd för min egen reaktion. sjukt va - de som tidigare varit min drivkraft är nu min största rädsla.

idag är ett helt annat liv än då för tio år sedan. hoppas bara att jag får uppleva den där kännslan av modighet igen. för jag är då ingen liten lort.

det kommer ett mail som jag inte vill påminnas om. ett annat liv en annan tid. jag brukade bli glad av detta mail men inte denna gången. det knyter sig i magen. ont. fan vad ont det gör. de där mailet kommer att avgöra min framtid. strypsnaran runt halsen. svårt att andas nu. ett beslut ska fattas. hjärtklappning, andnöd och armsvett. inte de bästa utgångsläget för beslutsfattande.

försöker att inte tänka på de. pulsen lugnar sig något men axlarna närmare öronen. försöker att tänka klart men det är kört. gröt i hjärnan. panik. svårt att svälja. intensiv armsvett. kissnödig. pulsen upp igen. det river som fan. river, kliar, sticker. inte bra. inte bra.

hur ska jag göra? vad är mina odds? vad är mina chanser? är jag mogen? hur mår jag egentligen? vad kommer alla andra att säga? vad vill jag? vem är jag? hur blev det så här? ska jag eller ska jag inte? vad är viktigast? jobbet då? ja men framtiden då? var ska jag bo? ska jag pendla? om jag nu ska, vilket ämne ska de bli? tänka långsiktigt eller kortsiktigt? forskardrömmarna eller det som kan bli en fast inkomst? vad kommer han att säga? vad tycker farmor, mormor och morfar? vart tog målmedvetenheten vägen? varför dessa känslor? hur i helvete ska mitt liv bli?

hur kan ett mail om vårens antagning till universitetet sätta igång alla dessa frågor och känslor?

förlåt mig, snälla

förlåt mig för att jag är rädd

för att jag är en mes

för att jag inte kastar mig i dina armar

för att är rädd för att träffas ibland

för att jag blir nervös och får ont i magen

för att jag inte berättar alla mina hemligheter

för att jag inte skattar mitt hjärtligaste skratt med dig

för att jag är lite konstig

för att jag har svårt att bli kär

för att jag har en massa ärr i min själ

för att jag inte har ett tufft jobb

för att jag har svårt att ta emot komplimanger

för att jag är kort

för att jag kanske inte är den du trodde

för att jag blir blyg med dig

kan du förlåta mig?

allt handlar om mig, förlåt

jag har släppt in dig i mitt liv. sakta ger jag en bit av mitt liv till dig. tänker mycker på vad du gör med mig. om jag är redo för dig. om jag vågar öppna mig.

jag är livrädd. ja, fullkommligt vettskrämd.

du är smart. har stadigt bra jobb.

och jag då.

vad händer med mig när jag är med dig?

jag blir en osäker idiotisk myra.

fan va dum jag är. fan.

allt handlar om mig. mig. jag. inte du. inte ditt.

allt handlar om vad du väcker i mig.

osäkerheten för att inte du gillar hela mig.

sätter musiken i öronen

kryper in i mitt universum

ett sms då och då

kontakt med omvärlden

ser den välkända siluetten

du ringer

jag blir så glad att det bubblar i magen

Stockholm ler mot mig

de andra tittar konstigt på mig på tåget, jag kan inte hindra mig från att le

jag får ingen existentiell ångest på T-centralen

jag bara smälter in

kan inte låta bli att le

det ska bli fina dagar

i mitt universum tror jag att det tänts ett ljus

åker norröver

behöver umgås med människor som jag gillar

över en kopp kaffe berättar jag om hur jag mår. på riktigt

du förstår

berömmer mig för att jag tar tag i mig

inte låter det gå förlångt

det känns tryggt

jag inser att det finns en chans att jag kommer att bli bra. jag har inte förstört allt. jag drog i nödbromsen innan allt gick åt helvete.

jag har inte bloggat om valet, partierna, utgången eller politik under denna valrörelsen. men nu kan jag inte var tyst längre. i helgen fick jag höra en sak som skrämmer mig. ganska mycket faktiskt.

att SD med sina 5% placerade sig i maktens hus tycker jag är trist. jag hade velat vara utan dessa men nu är det bara att gilla läget. jag hoppas innerligt att de inte sitter kvar nästa mandatperiod och jag vill verkligen att deras inflytande minskas.

en sak som dock skrämmer mig är vad som händer med alla de andra. i veckan hörde jag hur en bank veckan efter valet extrainsatte ett möte. den fråga som skulle diskuteras var hur banken skulle bahandla de kunder som röstat på SD. ja du läste rätt: hur skulle banken agera mot de kunder som röstat på SD. mig veterligen finns inget register på hur man röstar. hur ska de hitta dessa kunder? och för de andra skall en bank kunna "straffa" kunder som röstar på SD för att de anser att de röstar "fel"? mötet slutade med att banken kom på att de inte kunde göra något mot de som röstade på SD. så de fick tydligen stanna i banken med sitt kapital oavsett politisk orientering.

vad blir vi mest rädda för, de 5% eller de 95%? jag blir rädd då jag hör att personer förlorat sina jobb för att det läcker ut vad de röstat på, eller att en bank funderar på att utesluta sympatisörer av ett visst parti.

demokrati är fint. det är en underbar sak. men det demokratiska myntet har en mindre fin baksida, att partier som SD kan ta plats i riksdagen. nu upplever sverige baksidan. men ser vi inte den istället för att inte ha demokrati alls? låt inte de ynka 5% skrämma upp den övriga befolkningen. ta striden med SD och förminska deras argument. tysta dem icke, då blir de starkare.