jag är tacksam att vara kvinna i sverige. ja det är jag av hela mitt hjärta. men då och då pyser de över. de patriakala strukturerna sköljer över mig och upprör mig med sin bittra eftersmak.

i veckan var det dax att plocka upp julpyntet på jobbet. otroligt att julen redan är här - kan inte fatta det. chokladkalendrarna är många och de måste alla hamna i blickfånget för barnens tindrande ögon. låda efter låda öppnas och snart slår det mig. actionfigurer och fotbollslag i låda efter låda. mer än en av varje. till sist hittas det en låda med en vän prinsessa på. en futtig låda. vad är detta för balans? gillar alla tjejor prinsessor? jag har under hela mitt liv inte kännt mig varken rosa eller prinsessig. enligt kalendrarna ska tjejer vara prinsessor och pojkar gilla fotboll eller actionserier. vilken bild ger de?

jag blir upprörd. vad händer när barn i så unga år stämplas. flickor ska vara på ett sätt och pojkar på två. vilken självbild får barn av dessa tydliga markörer? vad händer när de blir tonåringar och ska finna sin plats i livet?

någonstans har något gått snett åt helvete. tjejen som är frammåt hålls tillbaka och måste finna sin plats. den kännsliga killen stämplas som bög. jag trodde att sverige var mer jämställt inte minst på julkalenders fronten. man kanske går det inte att göra ett uppror. vad skulle samhälle säga? kvinnor är tydligen fortfarande ett hot mot normen, mannen, alfahannen som har makten.

det är skrämmande och det gör mig rädd. att en julkalender med de bästa intentioner kan vara så skrämmande och segregerande.