jag har blivit tokig på att uppmärksammam månadsdagar. framförallt sedan olyckan. i tisdags fikade och drack vi kaffe som om det knappt hade hänt. då slog tanken mig att jag lika bra kunnat stått och stirrat med tom blick på en gravsten för att tända ett ljus.

de senaste två månaderna har jag flertalet gånger skrattat ett gurglande skratt som fått tårarna att rinna. på mellan och kanske framförallt under högstadiet skulle den typen av skatt inte accepterats. det skulle ses som allt för högt och störande. idag är jag 25 år och jag vägrar att kväva mitt skratt för att bli något jag inte är.

det finns nog hopp. jag var så rädd för att få tillbaka min tenta så att jag trodde jag skulle dö. jag hade skrivit VG. hjärtat bankade efter de hårt av lycka. I did it, yes I did. och jag är galet glad. stolt. nöjd. det finns nog hopp trotts allt.

det brinner.

illskan.

varför? frågar jag mig om och om igen. varför varför varför

vad säger detta om mig?

vad säger detta om dig?

vad säger detta om mig?

kanske allt. kanske är det därför som jag har svårt att vara modig.

för hur ska jag våga stå upp för mig när du inte handlar med ditt mod?

går ut när ljuset knappt når ner till marken.

upplever hur konturerna blir starkare och hur en ny dag gryr.

plötsligt släpper mörkret och hela världen ser ut som att den är i sepia.

det är magiskt, helt magiskt.