jag har blivit tokig på att uppmärksammam månadsdagar. framförallt sedan olyckan. i tisdags fikade och drack vi kaffe som om det knappt hade hänt. då slog tanken mig att jag lika bra kunnat stått och stirrat med tom blick på en gravsten för att tända ett ljus.

de senaste två månaderna har jag flertalet gånger skrattat ett gurglande skratt som fått tårarna att rinna. på mellan och kanske framförallt under högstadiet skulle den typen av skatt inte accepterats. det skulle ses som allt för högt och störande. idag är jag 25 år och jag vägrar att kväva mitt skratt för att bli något jag inte är.