På en sekund förändras mitt liv pga en lastbil. Det var som en jordbävning. Och allt startade med en lastbil. Hur och varför just en lastbil? Jo för att under en lastbil precis mellan hjulparen hittas min far.

Det var onsdagen den 25 maj 2011. Mitt liv lunkade på som vanligt. Jag hade haft ett par dagars semester över helgen och besökt Magnus i stockholm. Laddat batterierna inför vad jag visste kom att bli en lång sommar med massor med jobb. Slit på ICA, varmt, och ont i ryggen. Jag njöt av helgen i huvudstaden. På onsdagen jobbade jag som vanligt 14-19. Jag kom hem och vi åt och småpratade vi damer vid köksbordet som vi alltid gör. Far var på jobbet och för en gång skull ringde han efter och inte mitt i maten. Vi diskuterade ditt och datt. Det var en helt vanlig onsdag, det var en vardag som snart kom att totalt förändras. Klockan 21.38 ringer telefonen. Jag hade nyss satt på larmet och jag hör mor stå vid datorn på ovanvåningen och svara. Jag hör på bruset från telefonen att det är från fars jobb. När jag kommer upp från trappan vet jag att det inte är ett vanligt samtal. Mor ligger på alla fyra med handen för munnen och kippar efter andan. När hon lägger på berättar hon att far blivit påkörd och att vi ska klä oss ordentligt för att åka till sjukhuset i Malmö. Mor ringer vår granne och han kommer att köra oss in. Sedan ringer mor till min morbror och underrättar honom.

Det tar inte många minuter att bli klara. Innan vi lämnar huset lyckas jag trycka ner ett par plastpåsar i väskan om jag behöver kräka. Skrynklar även ihop telefonlistan men alla familjen viktiga nummer. När vi tre är klara ringer Lennart på dörren och början på en lång natt är ett faktum. Hjärtat bränner i bröstet men inga tårar faller ner för kinderna. På något sätt känner jag mig ovanligt samlad trotts den lilla info jag har.

I bilen ändra planerna och Lennart och mor beslutar att dra direkt till Malmö utan att först mötas upp i Trelleborg. Jag sitter bak i mitten. Vid min högra sida sitter min mor och jag har nog aldrig sett henne så här. Just där, och just då inser jag vad kärlek är. Vad det är att älska så att det gör ont och så mycket att verkligen hela världen rasar samman.

Mor ringer och informerar mormor och morfar. Mormor börjar gråta hysteriskt. Senare får jag veta att deras oro varit större än jag någonsin kunnat ana.

Lennart kör fort, allt för fort men det känns som en evighet. I bilen är vi helt ovetande om vad som hänt. Om vad som väntar och om hur framtiden kommer att bli. Telefonen börjar ringa. Fars arbetskamrat ringer och gråter. Säger att hans hjärta finns med oss. Då går det inte att hålla inne tårarna. De är varma, bestämda och rullar längs kinderna utan ansträngning. Sedan ringer personalchefen på fars jobb. Pratar om att ta in på hotell, åka taxi så mycket vi önskar och att rederiet betalar allt. För första gången ser jag paniken i mors ögon. Vad i helvete pratar den idioten om? Vad vet han som inte jag vet?

Efter de samtalen lyckas jag få tag i en kollega. Förklarar situationen. Berättar de lilla jag vet och säger att jag inte kommer på torsdagen. Hon fixar min sjukskrivning.

Vi rullar mot sjukhuset i rasande takt. Vet inget men ändå allt. Träffar upp med min morbror på parkeringen och han ser annorlunda ut. Samlad. Tänker inte dra en vits. Jag kommer på att han redan mist en bror. Fan farmor har redan förlorat ett barn, nu ligger ett andra på en bår och kämpar.

Mor springer förbi alla kösystem på akuten. Det sitter en massa folk i väntrummet men de ser tämligen friska ut. En skattjakt efter far börjar. De kallar snart på oss och hjärtat panikklappar i bröstet. Jag kan knappt andas. Tiden går inte fort nog.

Vi rusar alla efter sjuksköterskan och förväntar oss alla att vi skall få träffa honom men ack vad vi bedrog oss. Vi sätts i det värsta rum jag någonsin vistas i. Ett litet fyrkantigt rum med kritvita väggar, en kräkgrön soffa och ett soffbord med två ramlösa och fyra pappersmuggar. I ena fönsterkarmen står gamla och nya testamentet. När vi forslas till de rummet tappar jag allt hopp. Jag tänker att det är här jag kommer att få beskedet: -Jag beklagar men vi kunde inte göra mer, Håkan är borta. DÖD. AVLIDEN. Det känns som att jag är med i en dålig jävla film. Jag kan inte sitta stilla i soffan, det kryper i hela kroppen. Ångesten väller upp och all min energi går åt till att stänga in den. Jag orkar inte känna något. Jag vill inte känna något. Det gör allt för ont. Jag går upp från soffan och går i korridoren. Fram och tillbaka. På linjer och i cirklar. Allt från det hemska rummet känns bara som en dålig film. En riktigt dålig film som jag just då, just där spelade med i.

Efter mellan 1,5 till två timmar kommer det en läkare. Han är lång, ung och blek med gigantiska mörka påsar under ögonen. Han tar i hand och han har handsvett. Ganska mycket. Han bekräftar min magkänsla och jag blir fullständigt livrädd och stelnar till. Efter honom kommer en sjuksköterska med ett vitt papper i handen. Jag tänker att hon kommer att fråga om organdonation. Just då känns allt för djävligt.

Läkaren sätter sig i soffan och gnider händerna mot varandra. Hans första mening är: - Håkan har haft änglavakt. Han har en skallfraktur, näsfraktur, en skada på tummen som kanske är en fraktur samt en skada på en kota långt ner i ryggen. Ryggen kan behövas opereras men det är inget som är klart nu ortopeden hade inte hunnit kolla tillräckligt på alla bilderna. Vi bombar honom med ett par frågor och det tänds ett hopp. Hjärtat lugnar sig något. Tårarna stillnar.

Strax efter läkaren besök får jag äntligen se far med egna ögon . Han ligger på akutmottagningen i ett rum längst ner till vänster i en evighetslång korridor. På britsen ligger han på rygg i en fixeringsbräda. Runt honom ligger ett tunt lakan i papper och fötterna sticker helt oskadda ut. Huvudet är fixerat i en ställning. Större delen av pannan är blodig och vid tinningen är det ett gigantiskt hål. Överläppen är svullen och köttig. På hakan är det också blod. Jag stirrar på händerna och jag hittar inte hans vigselringar. Tårarna kommer, tänk om han dött utan sitt kärleksbevis. Men han stukade fingern några dagar innan olyckan så de låg tryggt hemma. Rösten låter som den brukar men ändå inte. Det är som att den är tom. Som att hjärnan tagit bort känslan i rösten. Som att melodin dött ut.

Alla såren måste sys. Kateter måste sättas. Vi förs in i ett rum och serveras te. Jag lägger mig på soffan för att jag känner mig helt svimfärdig. Mor följer med för att sy. När hon återvänder ser hon lugnare ut. Sedan säger vi god natt till far. Han är borttagen ur fixeringsställningen och trotts allt känns det ganska lugnt. Klockan 02.50 ringer vi taxi och åker till ystad.

Över rapsfälten ljusnar det och taxi gubben är helt fantastisk. Han kör fint, berättar historier och vi småpratar. Jag tänker på något annat för en sekund.

Hemma igen käkar jag Sobril för första gången i mitt liv. Klockan är fyra på morgonen och jag har varit uppe i en evighet. Jag har varit i dödens väntrum och klarat mig helskinnad där ifrån. Det var inte fars tur den dagen. Alla tre sover i dubbelsängen. Mor skakar av ångest och jag klappar henne på huvudet. Till sist somnar vi och sover i knappt fyra timmar.

På torsdagen tar jag in tidningarna och bläddrar efter om det står något. Jag minns inte resultatet. Från sängen ringer mor familjens viktigaste vänner och berättar. Jag gråter lite. Får sms från mina kära kollegor. De säger att det stått om de i kvällstidningarna. Jag lämnar huset för att köpa tidningen samt matsäck inför dagens sjukhusfärd. Ringer mina bästa vänner och berättar. Den ena säger mest ja och den andra gråter ganska mycket. Jag går till en bekant till familjen och berättar. För första gången känner jag att jag släpper på ångesten och sorgen. Jag gläntar på de som jag stänger in och inte vill känna. Lyckas inte hålla tillbaka tårarna.

Jag klädde mig i rött den dagen för att inte se så deprimerad ut. Ville inte se ut som att jag var på väg vill en begravning. Lyckligtvis blev inte de mitt öde.

Vi kom till Malmö vid 13 tiden på torsdagen. Far som och var knappt medveten om vår närvaro. Det var en massa slangar och överallt ifrån pep det. Det ena ögat kunde han inte öppna pga svullnad. Överallt fanns det sår.

Att sitta där och bara stirra var fruktansvärt. Slits mellan känslan att vilja vara nära men ändå inte se det som spelas upp framför ögonen. Ingen vill se sin far så. Se den totala sårbarheten. Efter ett tag lämnade vi och gick hem till en kompis för fika. Det var skönt att komma till en hemtam miljö. Jag kunde slappna av. Dricka kaffet.

Under fredagen flyttas far till ystad vilket var fantastiskt skönt. Närmare till sjukan. Mer koll. Sakta börjar han bli sig lik.

Varje dag är ett steg framåt i rätt riktning. Såren börjar läka ögonen tittar på mig när jag pratar med honom. Minneslyckorna är det värsta att förhålla sig till. Att han frågar om. Själv minns han inget från olyckan. Flera dygn är borta. Nattsvarta. Jag är nog ganska glad för de. Annars tror jag att han skulle klandra sig själv en hel del. Ältat om han kunde gjort något för att stoppa att han släpats och hittas under ett släp.

Ingenting i hela världen kan få mig att vilja leva om de senaste tolv dygnen. De har varit ett helvete. Jag har blivit smärtsamt medveten om hur skört livet är. Hur lätt en jordbävning skakar hela vardagen. Hur liten roll allt spelar när något riktigt jävligt händer samt hur fantastiskt det är att ha vänner som lyssnar.

Mitt liv skakades av en jordbävning den 25 maj 2011 kl 21.38 Just nu är läget lugn. Inga större efterskalv att rapportera. Ibland kommer sorgen och den måste jag ta hand om. Livet är bräckligt och skört. När livet sakta återgår mot det normala blir det vackrare än någonsin förut.