något är riktigt fel. jag tycker inte det är kul att plugga. normalt sätt njuter jag av att slå mig ner med böckerna. nu vill jag inte alls.

en månad sedan högskoleprovet igår. känns fortfarande inget vidare. slälvförtroendet och viljan är som bortblåst. 

jag är inte arg.

jag fattar oxå att du är en människa med fel och brister. 

men det får fan finnas gränser! 

jag är så jävla besviken. sedan i augusti månad har jag ställt upp som en dåre för ica. ryckt in och gått i schema. puzzlat och jobbat över. haft 30 fasta fimmat och jobbat ca 70 i månaden. men va fan får jag för de. jo NADA!! i december kommer en extra jobbare till. ganska oförändrat med tider. sedan kom det en till för ca 3 veckor sedan. tittar på schemat och inser att mina tider inte är många. gissa vilka två personer som fått dessa på sin rad. jag har varit lovad det mesta men nu får jag inget. det finns gränser för vad man som chef sysslar med. jag fattar väl oxå att han inte kan ha megahöga personalkostnader men han skall inte lova saker som han inte tänker hålla.

när jag började himmlade alla anställda på ögonen när vi pratade schema. nu fattar jag varför. han har ju INGEN koll på vad han lovar och hur han sedan handlar.

fy, vad jag är besviken!  

jag var i Lund igår som planerat. hela dagen hjälpte jag far med att renovera. rev tapeter. städade. torkade byggdam. allt längre klockan gick mot kvällen blev han mer stressad och ville bara iväg.

när jag gick in genom porten såg jag karolina och mor i köksfönstret. deras blickar fick mig att förstå att det var slut. 

igårkväll grät vi ganska mycket och sedan bäddade vi ner oss alla tre i dubbelsängen och bara småpratade länge. nästan så som man gör på läger med klassen. 

nu är farfar borta och de känns skönt. hans liv var slut och på ett sätt var det bara kroppen som försvann igår. hans personlighet har varit borta länge. 

än väntar vi på samtalet. far flänger mellan malmö och ystad. stressad av revovering och döden. jag ser att han är trött. igår var det andra gången jag såg honom gråta. han har oxå sagt farväl.

farmor har gått hem för idag och hon säger att det är värre nu än någonsinn. inatt hoppas jag att farfar får somna. hans liv är inte värdigt och kommer aldrig att bli det mer. 

nu väntar vi bara på samtalet som skall säga att han inte orkar mer.

farmor ringde nyss. far och hon hade nyss vänt hem för att vila. suttit hos farfar hela dagen. hade tydligen varit dåligt men lugnt. sedan ringde de igen och ville att de skulle komma direkt. farmor lät helt uppstirrad.

det känns som om det tar slut snart. jag vet inte varför men det känns så i magen. 

allt har sin tid, så även livet. när vi sitter där hela familjen tillsammans med farmor vid sängen är farfar inte i rummet. han är redan borta på något konstigt sätt. mer dement än någonsinn. de klara minutrarna är färre. ingen förstår vad har säger. det kommer bara ut ljud i en gröt. kroppen ålar sig i sängen och han är orolig. vi stannar en stund. när vi går ut genom dörren vänder jag mig om och tittar på hans sovande kropp. säger: -hejdå farfar. just där och just då känns det onekligen som att det är dax att räkna ner timmar, kanske dygn.

på vägen hem i bilen gråter jag och karolina lite. väl hemma planeras en massa praktiska saker. far hänger fram kläder om han behöver åka i natt. samtal till mormor och morfar. farfars syster och son från första äktenskapet. karolina och jag beslutar oss för att vara hemma oavsett vad som händer imon. vi känner oss klara. vill som det ser ut nu inte se de sista andetagen. 

äter lite. ingens aptit är överhängande men man måste ju. hela tiden ringer telefonen. buden om tillståndet och utvecklingen är många. skiftar likt jag vet inte vad. först sämre. sedan mycket sämre. sedan bättre när nattpersonalen skall ta över. ingen vet vad vi skall hoppas på. själv tror jag inte att det är långt kvar. mor är inte säker på att han klarar natten. 

far är så lugn och sansad att jag nästan svimmar av förvåning. han ser på det så nyktert. han är alltid som bäst när det är riktigt åt helvete. säger att farfar är gammal och att han bara vill att det skall gå fort när det nu är dax. 

i veckan träffade jag min vän och hennes pappa kommer inte att bli gammal. efter dagens besök med döden i form av min farfar får jag lite perspektiv. min far är faktiskt lyckligt lottad. han är 51 år. farfar 85 år. livet varar inte förevigt och ska de nu ta slut så hoppas jag bara att det skall gå fort och smärtfritt. 

snart går bilen mot Malmö och farfars äldreboende. han är dålig. inte riktigt kontaktbar. lunginflammation. det känns jobbigt i magen. är det dax nu? ingen vet. inte ens han själv. min farbror säger att det är lugnt men att han inte är som vanligt. säger inte så mycket. oro. för det jag skall möta. eller inte möta.