allt har sin tid, så även livet. när vi sitter där hela familjen tillsammans med farmor vid sängen är farfar inte i rummet. han är redan borta på något konstigt sätt. mer dement än någonsinn. de klara minutrarna är färre. ingen förstår vad har säger. det kommer bara ut ljud i en gröt. kroppen ålar sig i sängen och han är orolig. vi stannar en stund. när vi går ut genom dörren vänder jag mig om och tittar på hans sovande kropp. säger: -hejdå farfar. just där och just då känns det onekligen som att det är dax att räkna ner timmar, kanske dygn.

på vägen hem i bilen gråter jag och karolina lite. väl hemma planeras en massa praktiska saker. far hänger fram kläder om han behöver åka i natt. samtal till mormor och morfar. farfars syster och son från första äktenskapet. karolina och jag beslutar oss för att vara hemma oavsett vad som händer imon. vi känner oss klara. vill som det ser ut nu inte se de sista andetagen. 

äter lite. ingens aptit är överhängande men man måste ju. hela tiden ringer telefonen. buden om tillståndet och utvecklingen är många. skiftar likt jag vet inte vad. först sämre. sedan mycket sämre. sedan bättre när nattpersonalen skall ta över. ingen vet vad vi skall hoppas på. själv tror jag inte att det är långt kvar. mor är inte säker på att han klarar natten. 

far är så lugn och sansad att jag nästan svimmar av förvåning. han ser på det så nyktert. han är alltid som bäst när det är riktigt åt helvete. säger att farfar är gammal och att han bara vill att det skall gå fort när det nu är dax. 

i veckan träffade jag min vän och hennes pappa kommer inte att bli gammal. efter dagens besök med döden i form av min farfar får jag lite perspektiv. min far är faktiskt lyckligt lottad. han är 51 år. farfar 85 år. livet varar inte förevigt och ska de nu ta slut så hoppas jag bara att det skall gå fort och smärtfritt. 

snart går bilen mot Malmö och farfars äldreboende. han är dålig. inte riktigt kontaktbar. lunginflammation. det känns jobbigt i magen. är det dax nu? ingen vet. inte ens han själv. min farbror säger att det är lugnt men att han inte är som vanligt. säger inte så mycket. oro. för det jag skall möta. eller inte möta.