jag har nog alltid haft en ambivalent syn på tro. jag har velat ha något att tro på. en religion att falla tillbaka på men det har aldrig kännts bra. något har alltid stört mig. det har alltid blivit för metafysiskt komplext och förmycket be hit och be dit. jesus är inte mig grej. de senaste åren har jag tänkt att jag kanske inte har upplevt något tillräckligt jobbigt och därför har jag inte kunnat tro. men efter de senaste veckornas händelser vet jag att de inte är sant. jag är nog bara ingen kristen typ. far överlevde med ynka TRE centimeters marginal. ta fram en linjal och se hur liten bit det är. en troende hade säkert förklarat de med nåden. jag ser det mer som att han hade tur. en tur så stor att den övervinner allt. kanske även religionen, gud, jesus och allt annat metafysiskt komplext. 

de senaste fem veckorna är konstiga. först panik. sedan stabilt. nu börjar allt kännas lugnare. jag tänker inte på döden lika mycket nu. idag var läkaren med handsvetten i tidningen och jag fick ett övergående hugg i magen. det känn så overkligt. allt sammans. inget denna sommar blev som jag hade tänkt. jag känner mig matt nu. det har tagit på krafterna. nätternas timmar av sömn räcker inte riktigt till. men mitt i allt är allt så förbannat bra. så bra att det inte finns ord. och jag är så tacksam att vi fortfarande är en familj på fyra och inte på tre.