det kom en liten mattkant.

allt rasade, ilskan gick i topp.

frustration, kunde inte sätta ord på tankarna.

fan fan fan.

mediterade.

andades.

och allt kändes bättre. lugnare. tryggare.

en inte lika hög mattkant.

jag är så glad och stolt över att jag vågade sträcka på mig och skrika hjälp. jag insåg att jag inte mådde bra. att jag sprang som en tokig. den enda känslan jag kände då var en förlamande trötthet. jag vet inte hur många mornar jag vaknade och kännde att jag nog inte skulle orka le. att skratta ett klingade skratt var otänkbart.

livet har vänt. sakta går det på rätt håll. varje dag är inte en dans på rosenblad men jag känner allt mer igen mig själv. alla dagar är inte en mörkt jävla hål som begraver mig och gör mig till någon jag inte är.

idag var det sista samtalet. inte kunde jag ana att de halvtimmarna skulle få mig tillbaka på banan igen. jag ville tro de men i början var det inte helt lätt.

lite rädd är jag att allt ska gå åt helvete igen. men jag måste hoppa nu. möta mig själv och möta livet. även om det känns läskigt så är jag redo. så redo som jag kan bli. jag har tilltro. till mig själv, till livet och till framtiden.

tänker mycket nu. på allt och på inget. allt är så viktigt. jag kan inte lämna något åt slumpen. det kliar i fingrarna, jag måste vända på varje sten. det var länge sedan jag var inne i denna fas. den är jobbigt. jag grubblar massor och drar mig tillbaka. många beslut ska fattas nu och jag måste hitta mig själv. ställa in min frekevens i universums radio. tänka över vem jag är och vart jag är på väg. tänker på mitt skal. vad jag klär min nakna kropp i. den som länge gav mig ångest och dåligt självförtroende. den som jag haft så svårt för att acceptera. kroppen vars former jag allt förmånga gånger tvingats försvara. i min garderob finns allt från Armani till Yoga kläder. och allt där emellan. hippie byxorna trängs med kläder som är dyra, kanske allt för dyra. mitt emellan allt de andra. t-shirt med tryck jag älskar, de som får mig att le. skapa en annan verklighet. skala bort den präktiga. tona ner aristokraten innom mig. men vem är jag? A som i Armani, H som i hippie eller Y som i Yoga? på något sätt är alla stilar en del av mig. kanske är vi alla som slipade diamenter med olika slipade sidor men ändå del av den stora diamanten. tänker mycket på de nu, vilken stil som är min. i hjärtat. jag måste nog vara sann mot mig själv nu. jag är mest A som i Armani. jag kan inte blunda för de. jag är inte en hippie. men jag är inte någon som skulle gå på Schutterman. det får finns gränser. det som är problemet med att vara Armani är att många som tyvärr har förutfattade meningar. det är lättare att vara HM tjej. det är inte lika kontroversiellt. de är normen. men jag är inte normen. jag är en tjej som gillar dyrt. men snälla döm mig inte. min diamant har många sidor, A råkar bara vara störrst, den mest sanna. 

det finns en sol. det fanns en tid då jag tvekade. den var ganska lång faktiskt. vaknade på morgonen och orkade knappt le. ja så var det. det var som om min själ var i en solförmörkelse. som att det fina i världen inte kunde nå in. jag orkade inte se vad jag hade. jag kände inte igen mig själv. jag famlade i ett mörker som jag inte trodde var jag, var sant. nu börjar jag se solen igen. det är inte helt bra men jag vet att den finns soh att jag kommer att släppa in den. det är skönt.

jag vägrar, motsätter mig med hela mitt väsen. det kan inte vara rätt. hela min varels protesterar. jag vägrar dö självlysande. i mitt liv är konventionella bananer, färgämne i det mesta utom godis, glutamat och extrakt istället för den riktiga varan BIG NO NO. utländsk kött kan slänga sig i väggen och kött med minder än 100% kött gillar jag inte. jag kan inte förstå varför svarta oliver färgas svarta eller varför vaniljsocker knappt innehåller vanilj utan till större delen är framställt av en kemist istället för av en vanilj-odlare. och den nya kaffetrenden ska vi inte tala om. små metallkoppar med kaffe som kostar över 300 kr/kilot när fairtrade kaffe kostar knappt en tredjedel. det första säljer massor trots sitt oskäligt höga pris. det andra ses fortfarande som kontroversiellt och allt för dyrt.

ibland tröttnar jag på att känna mig så lurad. hela tiden måste jag kolla allt som kommer in i min mun. jag vägrar dö självlysande. är inte kaffet kaffe eller vaniljen vanilj är det något annat som en kemist skapat som jag inte vill ha in i min kropp. likförbannat fattar folk inte de. vaniljhjärtan utan prickar i fyllningen är inte gott. det smakar fönserruta. samtidigt blir mänskligheten att sjukare. utslag, allergier. antalet unga med tarmcancer har ökat markant. har de käkat för mycket plastig mat?

jag kan gråta i kassan ibland. en mamma köper mat med sina barn. de är ofta många, under tio och oftast redan synligt överviktiga. och i vagnen ligger det mest chips, kakor och skräpgodis. hur kommer deras liv att bli? antagligen tunga.

många tycker att jag är jobbig för att jag bryr mig om min kropp. för att jag inte vill fylla mig med skräp. ofta tackar jag nej till onyttigheter. jag är kanske lite tråkig. men jag har en vision, jag vill leva sundare. mitt motto är: jag vägrar dö självlysande!

igår när jag gick till jobbet var det alldeles grått. regn, blött, dimmigt. och från ingenstans kom ett leende upp som jag inte kunde trycka bort. jag LOG ett par minuter. helt ensam på en blöt, grå, dimmig cyckelbana på väg till jobbet. sakta, sakta, föriktigt pockar livet på uppmärksamhet.

livet börjar gro igen.

kan man liksom vaccinera sig för sorg? tänka den där hemskaste tanken så ofta att man liksom vaccinerar sig om det faktiskt skulle hända? utsätta sig för alla de där bilderna på hur det kommer att bli. känslan hur det kommer att kännas. sorgen. rädslan. kramarna. längtan. smärtan. berättelsen. hur, var, när. ibland känns det som att jag för-gråter. jag gör mig redo. en del av mig säger att jag helt i onödan gråter tårar i förtid en del av mig helt tvärt om. jag kan inte värja mig för tanken, den bara är där som ett svart regnmoln i skyn, mer eller mindre synligt.

jag vill inte tänka tanken men den är där.

inte första och nog inte sista gången.

jag älskar dig.

men du älskar inte dig själv. kommer du någonsin kunna de?

kommer du kunna lära dig de?

kommer du kunna lära dig att uthärda livet?

hur lite kan man älska sig själv och ändå orka leva, se dagen gry?

kommer det till en punkt då det bara finns en enda utväg?

kommer du att komma till en dag då du inte orkar mer?

om den dagen kommer för dig, hur ska jag orka då?