det finns en sol. det fanns en tid då jag tvekade. den var ganska lång faktiskt. vaknade på morgonen och orkade knappt le. ja så var det. det var som om min själ var i en solförmörkelse. som att det fina i världen inte kunde nå in. jag orkade inte se vad jag hade. jag kände inte igen mig själv. jag famlade i ett mörker som jag inte trodde var jag, var sant. nu börjar jag se solen igen. det är inte helt bra men jag vet att den finns soh att jag kommer att släppa in den. det är skönt.