igår när jag gick till jobbet var det alldeles grått. regn, blött, dimmigt. och från ingenstans kom ett leende upp som jag inte kunde trycka bort. jag LOG ett par minuter. helt ensam på en blöt, grå, dimmig cyckelbana på väg till jobbet. sakta, sakta, föriktigt pockar livet på uppmärksamhet.

livet börjar gro igen.

kan man liksom vaccinera sig för sorg? tänka den där hemskaste tanken så ofta att man liksom vaccinerar sig om det faktiskt skulle hända? utsätta sig för alla de där bilderna på hur det kommer att bli. känslan hur det kommer att kännas. sorgen. rädslan. kramarna. längtan. smärtan. berättelsen. hur, var, när. ibland känns det som att jag för-gråter. jag gör mig redo. en del av mig säger att jag helt i onödan gråter tårar i förtid en del av mig helt tvärt om. jag kan inte värja mig för tanken, den bara är där som ett svart regnmoln i skyn, mer eller mindre synligt.