jag är så glad och stolt över att jag vågade sträcka på mig och skrika hjälp. jag insåg att jag inte mådde bra. att jag sprang som en tokig. den enda känslan jag kände då var en förlamande trötthet. jag vet inte hur många mornar jag vaknade och kännde att jag nog inte skulle orka le. att skratta ett klingade skratt var otänkbart.

livet har vänt. sakta går det på rätt håll. varje dag är inte en dans på rosenblad men jag känner allt mer igen mig själv. alla dagar är inte en mörkt jävla hål som begraver mig och gör mig till någon jag inte är.

idag var det sista samtalet. inte kunde jag ana att de halvtimmarna skulle få mig tillbaka på banan igen. jag ville tro de men i början var det inte helt lätt.

lite rädd är jag att allt ska gå åt helvete igen. men jag måste hoppa nu. möta mig själv och möta livet. även om det känns läskigt så är jag redo. så redo som jag kan bli. jag har tilltro. till mig själv, till livet och till framtiden.