sakta faller du samman. mina känslor är en blandning av sorg och lättnad.

är jag makaber som känner det jag känner?

efter den senaste veckans turbolens kan jag inte annat är imponeras av min familj. när det krisar till sig sträcker vi alla på oss och ger varandra det stöd och utrymme som vi kan behöva för att klara sig igenom den jobbiga perioden. den personen som har mest stöttas och alla hjälp åt med allt annat så att det vanliga flyter. jag jobbar men köper hem mat. mor stöttar och försöker att komma med kreativa förslag och lösningar. karolina tar ett extra tag hemma. fan, jag blir så stolt att se att vi alla försöker. att vi stöttar för att det ska funka. 

vid matbordet blir det mycket "viktigt" prat. vi frågar ofta varandra hur vi mår. ser till att alla sover på natten så att vi ska orka. lägger en extra han på axeln. vi pratar och tittar varandra djupare i ögonen än vad vi brukar. det kall pratas mindre. sakta kommer saker upp till ytan som kanske inte varit helt uppenbara. saker som jag tänkt men inte vågat säga. obekväma frågot ställs och det får ett svar. nu blir det som är viktigt sagt och det är okej.

samtidigt är det jobbigt att befinna sig på en gigantisk vandring och inte veta vad som väntar när stigen kröker sig in i det okända. sakta börjar vi ana konturerna av en sommar som kommer att bli allt annat än lätt. någon riktig semester blir det inte tal om. lata dagar i solen lär det bli få av. massor som måste redas ut. men kanske kommer allt det jobbiga att ha något gott med sig. att jag kan känna att jag kan prata hemma om allt utan dölja mina drömmar. utan att vara ett ufo, unan bara vara Hanna.

sura kärringar finns hela jorden full av. just nu har dock ett stim av detta slag invaderat mitt jobb. känns som att gå till en klagomur med stenkasting varje fucking dag. svårt att ta allt klagande på allvar när det saknas beröm. ibland vill jag bara säga upp mig på stuts. skita i allt och alla sura skator. hoppas att allt ska lösa sig. har tre saker på önskelistan just nu. hoppas hoppas.

den senaste veckan har varit konstig. en pendel mellan alla olika känslor. i onsdags förberedde jag mig på att mista en släkting. prat om begravning och vak. städning och tömmning. betalning av hyror. nu har det oväntat vänt. nu talar vi hemma mest om vårdplanering.

det är inte lätt att fatta en massa beslut. att lyssna och att göra den sista tiden i livet så värdig det går.

nog fan gör det ont. ont att se dig ligga i en säng och gråta över att vi hälsar på. ont att veta att du inte skulle velat bli ett vårdpaket. du ville dö hemma och inte på ett vårdhem. du ville dö i lund i huset du levt två tredjedelar av ditt liv.

känslorna delar mig. jag skulle gråta om de ringde imorgon och sa att du blivit akut dålig inatt och hastigt somnat inn. jag kommer nog att gråta efter din vårdplanering när dina brorsbarn blir tvungna att hitta dig ett litet rum på något hem att kalla hemma. det som gör mest ont med de sista alternativet är att jag vet att du inte ville ha det så. dina ord fammlar ibland och dina ben bär dig inte så som det gjorde till bla, bibblan varje morgon för att läsa tidningen. men talet har du kvar och lika så din humor och skarpa hjärna. jag antar att du i tanken fattar vad som sker omkring dig och skulle ändra allt om du kunde. jag tror inte att du vill leva i din kropp och att vara beroende.

på ett sätt hoppas jag att det kommer ett samtal. men inte för min egen skulle. det skulle inte förändra ett dugg. utan jag vill och hoppas det för dig. för jag vet att du inte hade tänkt dig din död såhär. inte som ett vårdpaket.

oavsett vad som händer så har jag fattat ett beslut. om jag får en pojke skall han heta Dag i andranamn efter Dag Hammaskjöld. om jag få en flicka skall hon i andranamn heta Dagmar. dels efter denne man men oxå efter dig. personer med din skarpa hjärna, fantastiska humor och integritet växer inte på träd.