nu fattar jag varför jag är rädd ibland. varför jag bygger upp en mur. varför jag har varit fantastisk rädd att skaffa familj och varför jag ibland känner mig så fundamentalt malplacerad. det är inte de att ni har gjort nåt fel. för jag älskar er. men de e bara de att er rädsla och er så skarpa integritets gräns har satt sina spår i mig. jeg vet att jag oxå har dem men inte lika mycket. ständigt kämpar jag med att minska mina gränser och inte vara såå jävla duktig hela tiden. till sist är ändå livet en kamp som skall vinnas. efter att ha varit så nära men så fruktansvärt långt borta ser jag på detta med nya ögon och det kryper i mig. det kryper i mig när jag upptäcker att jag faller in i de mönster som ni är och inte jag.