jag är galet trött. till och med min KBT-tant sa de rakt upp i mitt huvud. jag sa som det var, det är mycket nu. hon frågade om jag tänkt på det vi pratat om sist. den ena uppgiften klar. den andra besvaras med det har varit mycket just nu. jag talar sanningsenligt. ja, jag öppnar mig så att det fakriskt förvånar mig själv. det är som att hon ser allt och jag kan vara ärlig utan att hon dömmer. hon bara är där och lyssnar och förstår så bra att jag nästan bara vill hoppa upp i hennes knä och vara liten. hon ska klappa mig över håret och lugnt säga: det är bra nu, du fixar detta Hanna.

det tog mig två år utan vila att bli trött. riktigt trött. nästan jag-orkar-inte-le-idag-trött. det tog mig mitt sämsta tentaresultat att fatta att något var åt helvete. så åt helvete att jag ringde farbror doctorn. minst halva tiden fanns det periodvis tecken på att jag borde stannat upp. men jag kämpade in i det sista. idag vet jag knappt hur det ska kännas att vara ledig. slappa. vakna en dag utan en fullteckad kalender eller en bokhög kurslitteratur på en halv meter som skriker på mig.

det är som att något rasat. byggstenar som jag trodde var starka och solida ligger löst. alla är egenskaper jag en gång hade. men jag tog dem förgivet. jag lyssnade inte på tystnaden. såg inte den vackra solnedgången. smakade inte på glassen och tog sanden mellan tårna förgivet. neglegerade min magont. förbannade mina sömnproblem. allt detta fanns inte, för jag hade inte TID. jag missade att ta hand om mig. jag hade ju inte TID. nu inser jag att det inte finns något viktigare. att stanna upp. att ta sig tid. att investera tid. jag har just börjat bygga upp det rasserade byggstenarna. kan det bli ett torn igen?

idag sa jag en så klok sak att jag överraskade sig själv: att elda tåget så det skenar ivåg i hög fart är lätt. att bromsa och hitta en lagom rytm är svårare. så mycket svårare än vad jag hade anat. snälla, gör inte samma misstag. det är ett helvete. vägen tillbaka är lång. 

tar en kö-lapp. betalar. går upp för trappan. väntar lite. du kommer. är du jämt lugn? dina ögon tittar på mig. känns tryggt. sedan pratar vi i 30 minuter. det är skönt. bättre än väntat. jag står i centrum och du vägleder mig.

det har inte varit bra nu. axlarna vid öronen. svårt att sova. andas stressat. jobb stress. dessa ständiga förklaringar till varför jag faktiskt vill vara ledig på min lediga dag och inte jobba. ont i magen. dödsfall. begravning. sorg. vill träffa D men orkar inte. vill inte att han ska se mig så här. dåligt samvete för mycket. trött på att vara trött. vill vakna en morgon och må prima. men så lätt är det inte.

inser att det är lättare att köra slut på energin än att få den att återvända. inser att priset jag betalat är högt, för högt. det har inte varit värt det och nu måste jag hitta mig själv igen. på mina villkor.

hade inte fixat detta utan hjälp. är evigt tacksam över att det finns hjälp att få.

legat större delen av helgen trött och utslagen pga min förkylning. SVT Play har förgyllt min tid och då i huvudsak serien Mina vänners liv.

det är sällan som jag blir helt tagen av en serie. när jag såg trailern för serien trodde jag det var en efter-apning av SATC fast med fyra svenska killar med lite flint och fett här och där.

det som tar mig med stom i serien är Puman. Puman Marie Rickardson som faller för den 34-åriga David (snygg). hon är smart, driven, tar för sig. gör karriär och verkar ha ett bra liv. hon är nog på ett sätt många kvinnors alter ego. hon vågar ta plats. hon vågar vara stark och svag. hon vill ha men tan att vara beroende. men tyvärr är hon olyckligt gift och faller för David. han är ung, snygg, lägger all sin tid på sitt jobb lever knapert men han faller pladask. de är så omaka men kärleken bara är där.

jag har inte kollat ifatt till avsnitt 9 som går av stapeln imon men jag är helt tagen. av kärleken mellan David och Jenny. hennes utstrålning. hans manlighet. hennes sätt att köra ferrarin. hans oro över att vara toy boy. hennes sorg över sitt tråkiga äktenskap med Buster.

ska de få varandra, Jenny och David?

jag har väntat ett par månader på att det skulle hända. i våras just efter att du blev sjuk var jag så medveten om att du nog snart skulle ryckas bort. hela tiden hade jag den där klumpen i halsen och oron i magen. döden liksom lurade runt hörnet men du vägrade att släppa in den. du var så stark och så skör på samma gång.

i sommras kämpade du. den 11 sep fyllde du 90 år. den 1 december gav du upp. du slocknade. andra generationen E är nu helt borta.

för mig kommer du alltid vara en stark inspirationskälla. du var klok, intelligent, hade en fantastisk humor och dramatisk på ett helt unikt sätt. du kommer fattas mig.

på onsdag är det begravning.

hela hösten har jag varit frisk. hade en liten förkylning veckan efter midsommar. men i tisdags orkade inte immunförsvaret längre. ont i halsen. idag en sablans hosta och jag tror att feber är på väg. funderar på att krypa ner i sängen.

den snygga bögen slår sig ner i soffan. han har suttit där förut. han utstrålar trygghet. anletsdragen är avslappnade och samtalet flyter på. först diskuteras lite jobb/karriär. allt är som vanligt. men det tar inte många minuter innan samtalet tar en annan vändning. plötsligt ska privatlivet diskuteras, pojkvännen, det stundande äktenskapet eller det kommande barnen. och av någon anledning blir reportern jävligt intresserad över hur det "går till" i sovrummet. är du kvinnan eller mannen? kommer du varje gång? fingrar eller snopp i analen? dessa evig analskämt med bögar i tv-sofforna. helt ärligt, skulle en hetrosexuell nygift kändis slå sig ner i en tv-soffa och få besvara sängkammar skämt? nä, jag tror inte de. det är inte helt PK. varför är det så intressant hur bögar och flator gör? har hetroseuella intervjuare drabbats av torka i sitt eget in och ut sexliv att de tar sig friheten att få nya uppslag mellan lakanen.jag skiter i kändisars sexliv, men det stör mig att det är okej att vända ut och in på homosars i tv. samt att skämta om det på ett nedvärderande sätt.

det fanns en tid då jag var modig och kavat. då jag inte tvekade så mycket utan trodde på mig själv, no matter what. jag var modigare när jag var 14 år och sökte internatskola än vad jag är idag. det skrämmer mig. att jag inte vågar. att jag nu blir förstelnat rädd.

allt jag gör i livet gör jag för att testa mina gränser, för att se hur långt jag kan gå. för mig är det modigt att göra något jag aldrig gjort förut. att testa. se hur jag reagerar, se vart det leder.

idag kan jag inte fatta de besluten som jag vill för att jag är rädd. rädd för min egen reaktion. sjukt va - de som tidigare varit min drivkraft är nu min största rädsla.

idag är ett helt annat liv än då för tio år sedan. hoppas bara att jag får uppleva den där kännslan av modighet igen. för jag är då ingen liten lort.