jag vill inte tänka tanken men den är där.

inte första och nog inte sista gången.

jag älskar dig.

men du älskar inte dig själv. kommer du någonsin kunna de?

kommer du kunna lära dig de?

kommer du kunna lära dig att uthärda livet?

hur lite kan man älska sig själv och ändå orka leva, se dagen gry?

kommer det till en punkt då det bara finns en enda utväg?

kommer du att komma till en dag då du inte orkar mer?

om den dagen kommer för dig, hur ska jag orka då?

det fanns en tid då jag ville allt och jag var extra allt. ingen utmaning var för stor och inget kunde skrämma mig så mycket att jag inte ville prova. kunskapstörsten var som en drog. ja en drog som mitt självförtroende älskade liksom knark. till sist gav drogen ingen kick. kvar var en gigantsisk trötthet. en träffad vägg som jag inte undvikit i tid. rädslan tog överhanden. rädslan över att inte klara de jag ville eller att nå mina mål. den smög sig in och blev allt för stor. jag lyssnade inte på den för att den var obehaglig. den var inte jag, inte Hanna. jag tutade körde och allt blev värre. i sista sekund drog jag i nödbromsen. när jag inte kände nyfikenhet inför livet och dess utmaningar förstod jag att något i grunden var fel, riktigt fel.

de senaste dagarna är det som att fröt av nyfikenhet har vaknat på nytt. inte hela tiden och inte varje dag. men de börjar pocka på uppmärksamhet. jag har gett det en möjlighet att vakna. jag har vattnat de och gett det en gnutta näring.

min farfar talade aldrig om döden. ingen visste vad han ville. han hade sagt en vers som han gillade och att han tyckte det var finast med bara en röd ros på kistan. allt annat dog han med. far, farmor och farbror fick inprovisera. begravningen blev större än jag hade väntat. det var nog 100 i kyrkan skulle jag tro. ingen eftersits. farmor ville inte ha en massa hygenor som skulle äta middag. det var bara vi efter med citruskyckling som farmor beställt. det blev ingen pompös gravplats utan farfar ligger i en asklund med hans namn ingraverat i en glaspelare. värdigt och fint.

farfars syster var mer planerande. hon hade pratat med min far om hur hon ville ha de. tyvärr dog hon inte som hon hade planerat så alla krav kunde inte helt praktiskt genomföras. men far gjorde så gott han kunde. begravningen blev nästan som hon önskade. ett krav min far inte kunde hålla var att det inte blev den billigaste kistan. han kunde inte tänka sig att spika och borra ihop den, det skulle kännas en gnutta för makabert. och jag förstår honom. det tror jag Dagmar oxå skulle göra.

jag tror många är rädda för att prata om döden. det är läskigt. på senaste tiden har jag tänkt mycket på döden. kanske för att jag förlorat två släktingar på två år och en bekant där emellan. samtidigt har jag tre gammla släktingar nära mig som jag vet snart kommer att ryckas bort. jag vet att jag innom fem år kommer att gå på minst tre begravningar. läskigt, krasst men tråkigt nog sant.

den dagen jag dör vill jag bli ekologiskt begravd. jag vill frysas ner och skakas till stoff. jag känner att jag vill inte käkas upp av maskar och bli jord eller brännas som en häxa. sedan vet jag inte riktigt hur jag vill begravas. tvekar på om jag ska gå ur svenska kyrkan så jag vet inte riktigt hur jag vill att min begravning ska se ut. 

idag klistarade jag in begravningsannonserna jag sparat genom åren. de sitter nu i ett eget album med ljusblå botten med vita rosor. det känns värdigt. fint. döden behöver inte vara mörk och läskig. ta tepen från munnen och tala om den, livet blir inte sämmre för de. kanske till och med lättare.

strycker fingret lätt över huden. känner de torra små uppstående ruvorna. det hårda koagulerade blodet. jag trodde det var urläkta och bara vita ärr men tydligen var det inte så lätt.

varsmat kliar jag på dem en efter en.

inte som att dra av ett plåster - hastigt - utan ömt coh kärleksfullt.

vill inte göra mer skada nu.

bara se vad som finns där.

blodet sipprar sakta fram.

jag kliar och pillar.

gör såret rent.

låter det blöda ut.

allt ska ut nu.

begrundar såret.

blodet koagulerar sakta, sakta.

jag smörjer på läkande salva och plåstrar om.

nu ska det få bli ett vitt ärr. ett ärr som syns och minns men som inte tar kraft från mig. som lämnas i historien.

sakta börjar jag en efter en att behandla såren i min själ.

jag måste.

är ganska rädd.

men att ett efter ett få dem att läka kommer att bli så befriande att det är mödan värd.

jag går inte sönder.

ibland känns det så.

jag tvekar och stapplar men lyckats jämt ta mig upp på benen.

jag går inte sönder.

funderar på mycket.

drar mig in i mitt skal.

behöver vara med mig själv.

tänka. ensam. själv.

orkar inte ta på mig den sociala kappan.

vet att jag borde.

en del av mig vill.

men just nu måste jag vara med mig själv, inte andra. 

orkar inte med facebook ibland.

allt är så jävla tillrättalagt.

ingen har en status uppdatering som lyder: livet är så jävla sugit idag. vet inte om jag kommer att orka le på hela dagen eller förlåt att jag är så jävla osocial men jag är lätt depprimerad och orkar knappt med mig själv. jobbar på att reda upp mitt liv och läka såren i själen. 

nä på facebook får jag ibland sån mega ångest.

jag vill oxå må bra. vara så där lycklig och resa minst tre gånger om året. plugga och ha tentaångest. festa och leva livet.

men så är inte mitt liv just nu.

just nu handlar allt om att stressa av och hitta mig själv igen, hitta den glada Hanna. Hanna Antonia 2.0

jag vet innerst inne att jag inte kommer att gå söder, det ligger inte in min natur.

men vägen till att bli hel är ganska knölig.

vissa dagar suger mer än andra, idag är en sugig dag.

men jag lovar, jag ska inte gå sönder.

stirrar in i väggen. efter alla dessa år kan jag formen på varje liten bubbla i strukturtapeten. försöker andas med magen. slappna av med nacken men den förblir spänd. min hjärna går för högvarv. jag trodde du ville A men nu tvekar du och pratade om B. det pirrar i magen, för det vill jag. vågar jag hoppas? möblera i tanken? göra bilder i mitt huvud?

en dikt kommer upp i huvudet och jag måste få ut den. klockan har passerat 02.00 den pockar på och raderna flyter. jag lämnar tankarna och stirrar in i strukturtapeten. den har inte förändrats. inte ett smack.

05.10 klagar magen och jag går upp. äter, dricket te och zappar planlöst. vänder mig en liten stund i sängen och somnar till sist. sover ett par timmar och vaknar till den skånska dimman. jag saknar kylan och snön.

det blev en kort, lång natt.

tabula rasa, tänk om John Locke ändå har rätt. länge trodde jag att det var så att vi föds som tomma tavlor eller böcker som ska fyllas men jag börjar allt mer se att det inte är så lätt. det är inte lätt att skriva sin egen bok och formulera sina egna visioner. det finns alltid något och någon som tränger sig in mer eller mindre. som tar sig friheten att skriva i någon annas bok. ibland är de bra men oftast kanske inte.

jag visste hela tiden att de där känslorna var där. rädslan för att om jag en dag skulle andas ut och inte ha varje minut planerad så skulle jag rasa samman. tappa fotfästet och bli knäpp. bli sjuk som dem. stirra in i väggen och knapra sobril.

hela tiden fanns det med i min ryggsäck. jag tänkte ofta på det men jag visste inte hur jag skulle kasta ut den stenen. den gnagde men hur ska jag leva utan den? kan jag leva utan den? hur blir mitt liv då? vem blir jag när ett sår läker?

jag såg det som att det inte fanns men hela tiden var det där och att blunda för det var som att förneka mitt namn. de senaste tre åren har jag grubblat mycket och snart är jag nog mogen för att sätta p. utan att vilja de har jag på min tabula rasa klippt ut och klistarat in saker jag inte stod för. jag lät någon annan ta en del av mig utan att jag egentligen ville. så jag kopierade snällt för att jag inte orkade ta diskussionen. nu inser jag att det inte var ett smart drag.

hur jag än försöker så kan jag inte bli som ni vill fullt ut. jag kommer inte bo i er stad eller skaffa den utbildning ni tycker. det känns hårt men så är de. jag vill inte kopiera mer, det är bra nu. stopp. det är dags att sätta p nu. vända blad. se vad jag måste se. våga gå in i framtiden utan att blå-markera, högerklicka copy och sedan öppna mitt tabula rasa för att trycka paste.

deep inside I know life is a gift.

I just don´t know whats inside and

how to open it.