sakta men säkert blir jag vän med lagboken. just idag har jag pluggat två kapitel i ena boken och sakta klarnar det. jag ska efter lunch sätta fokus på uppgifterna och testa om jag fattat.

är trött, det är klurit och just nu har jag nog gått ner i ett litet svart hål där allt är skit. ja ja. skit oxå. kanske är jag för hård mot mig själv? mm tror de.

kom lagboken så kämpar vi vidare.

det är kanske dags att presentera min nya vän. den är blå. hård och komplicerad. den utmanar mig och är tungvrickande. jag har ägt min lagbok i en vecka och sakta men säkert börjar vi bekanta oss med varandra. att plugga var rätt beslut. det är kul och utmanande och sakta men säkert börjar jag känna mig mer och mer levande. bergeppet fritid finns de närmsta veckorna men det känns helt okej. jag vet att detta kan förändra hela mitt liv. jag valde att gå på känsla. jag valde att hoppa ut i ett hav med känslor som jag är förbannat rädd för. jag hppas att det ska vara ett val jag aldrig kommer att ångra och att det är välinvesterade timmar som kommer att ge mig mitt mål.

visst tvekar jag då och då men jag är bara männsklig. jag är bara Hanna. jag vet att detta blir bra.

jag har städat skrivbordet och hyllan där böckerna ska få plats. lagt fram pennorna och städat bland tankarna. 

jag promenerade i vinden och den utmanade mig. stormen skrämmde mig inte utan jag gick som att inget hänt. som att den inte kunde stoppa mig.

jag satt tyst och tänkte på livet. stirrade ut i tomma intet och kände efter. andades in och ut, lungt och stilla. kännde varje andetag och tog in livet.

i min mage finns fjärilar. det känns bra.

hur vet man om man känner någon?

vad är min rädsla? kanske att inte ha fjärilar i magen.

på en natt blev sommaren höst.

jag var inte redo.

jag blev inte rädd, kanske bara fundersam över farten.

allt drogs undan på en natt.

det regnar och jag gillar att lyssna på vinden. den blåser nytt liv.

regnet städar upp. gör plats åt något annat.

säger att nu är något annat på intåg.

jag har bestämmt att det är min tid att hoppa.

efter två år lämna det invanda och trygga för nya utmaningar.

jag vill vidare. nu. kanske mer än jag velat innan.

nu är det på riktigt.

jag är livrädd. skräckslagen. glad. lugn. uppjagad. målmedveten. trött. pigg.

men det kittlar skönt i magen.

så som det bara kan göra på hösten när en ny utmaning väntar.

ett nytt kapitel i livet.

ledsen för att jag är trött.

trött för att jag är ledsen.

orkar inte ta ställning.

vill ta ställning.

vill gå vidare.

måste gå vidare, för min egen skull.

känner inte längre som att allt skulle rämna om det blev pannkaka.

släppte bomben och den blev bra välkommnad.

allt handlar om tio jävligt jobbiga veckor. det kommer att bli jobbigt. men nog jävligt intressant.

jag kommer nog att hoppa ut i det okända.

ska sova och hämta kraft.

känns skit.

riktigt skit.

jag har tappat taget.

det måste blivit något fel.

kanske en naiv tanke och ett halmstå men allt är inte rätt.

jag vill vidare.

bort från kassan. ICA.

länns skit.

riktigt skit.

sakta faller du samman. mina känslor är en blandning av sorg och lättnad.

är jag makaber som känner det jag känner?

efter den senaste veckans turbolens kan jag inte annat är imponeras av min familj. när det krisar till sig sträcker vi alla på oss och ger varandra det stöd och utrymme som vi kan behöva för att klara sig igenom den jobbiga perioden. den personen som har mest stöttas och alla hjälp åt med allt annat så att det vanliga flyter. jag jobbar men köper hem mat. mor stöttar och försöker att komma med kreativa förslag och lösningar. karolina tar ett extra tag hemma. fan, jag blir så stolt att se att vi alla försöker. att vi stöttar för att det ska funka. 

vid matbordet blir det mycket "viktigt" prat. vi frågar ofta varandra hur vi mår. ser till att alla sover på natten så att vi ska orka. lägger en extra han på axeln. vi pratar och tittar varandra djupare i ögonen än vad vi brukar. det kall pratas mindre. sakta kommer saker upp till ytan som kanske inte varit helt uppenbara. saker som jag tänkt men inte vågat säga. obekväma frågot ställs och det får ett svar. nu blir det som är viktigt sagt och det är okej.

samtidigt är det jobbigt att befinna sig på en gigantisk vandring och inte veta vad som väntar när stigen kröker sig in i det okända. sakta börjar vi ana konturerna av en sommar som kommer att bli allt annat än lätt. någon riktig semester blir det inte tal om. lata dagar i solen lär det bli få av. massor som måste redas ut. men kanske kommer allt det jobbiga att ha något gott med sig. att jag kan känna att jag kan prata hemma om allt utan dölja mina drömmar. utan att vara ett ufo, unan bara vara Hanna.