den första veckan sedan något tagits ifrån mig.

den första veckan som jag ser på männskligheten med andra ögon. de besvikna och misstänksamma.

så mycket du förstört i mig med din dåliga självkänsla.

det dras upp en massa känslor i mig. det gör ont. jag blir ledsen, arg och nog mest irriterad. sedan kommer sorgen. över det som jag förlorar. de som jag vill ska bli min framtid men den som en missunsam man med dålig självkänsla förstör. han skapar ett hat inom mig. pulsen går upp och tårarna sprutar. jag vill skratta åt hans patetiska syn på livet. varför delar vi DNA?

nepotismen som jag visste fanns. den är där som en våt obekväm filt. en filt jag vill slita sönder, förstöra och förgöra. jag visste det var illa men inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att det var så jävla ruttet. du behövde detta jobbet. mer än allt annat. och du hade rätt referenser. men i småstads idyllen, som jag mer ser som ett hinder, var det inte nog. nepotismen vann. snart är det inte lönt att skriva ett CV vad man kan och skriva om utbildningar. skriv bara vem som fött dig och vems spermier hon släppte in i sin livmoder nio månader tidigare. de räcker. gör dig inte besväret att skriv om dina utbildningar. nepotismen avgör till sist ditt öde. 

varför jobbar jag på ICA? för att det är kul? för att det är stimulerande? för lönen? för arbetskamraterna? för att jag inte kan få ett annat jobb? för att jag vill avancera innom organisationen? tänker mycket på vad som håller mig kvar. är allt en fråga om pengar och siffror på ett bankkonto? från början var det för att jag hade rest och mitt sparkonto var skrammlande tomt. jag hade rest och mött delar av mig själv jag inte visste jag hade. detta är snart tre år sedan och mina referenser är inte de samma. jag har aldrig haft så mycket pengar på min sparkonto som nu. ändå stannar jag. varför? pengarna spelar roll, men det kliar i kunskapsnerverna. jag törstar efter akdemiska studier. det handlar om att jag ville bevisa för mig själv att jag klarar av ett praktiskt jobb. att jag inte bara är akademiker och teoretiker. det var en del av mitt egon som jag var tvungen att nära. men nu då, när uppgiften är klar, kan jag gå då? ja, ICA betyder numera mest, nästan bara pengar. allt annat som jag behövde bevisa för mig själv har jag klarat. målet är nått. en viss tomhet kommer som en sur uppstötning. samtidigt en känsla av förnöjsamhet. jag ville bevisa något, jag lyckades men nu måste jag sätta ett nytt mål. jag är lite rädd. vart är jag nu på väg?

söndagsmelankolisk. mycket att tänka på.

äter fil och musli med te till frukost.

till kaffet blir det knäckebröd, dadel med ost och flingsalt.

går ut och tittar på molnen och havet som inte glittrar men är fint ändå.

är ute och går i över en timme. vandrar. möter inga blickar. vill vara privat och inte hon på ICA.

hemma stänger jag min dörr.

helt stängd.

ligger och mediterar och läser en lång, lång stund.

gläntar på hjärtats dörr.

lyssnar om det kommer ljud.

försöker stänga ute allt annat sorl.

ge mig friden att lyssna på hjärtats melodi. min symfoni.

jag måste stänga världens brus ute ett slag.

behöver öppna hjärtats dörr.

väntar på att symfonin skall spränga alla murar.

gläntar på alla dörrar.

jag har tänkt att göra det länge. hämta upp alla mina tankar som jag plitat ner från Lunarstorm. stora delar av gymnasiet levde jag med den sidan. jag minns Dagboken, platsen där mycket tankar och känslor fick utlopp. nu vill jag läsa vad jag tänkte då. kanske mest för att förstå det som är just nu. men det går sådär. allt är förändrat. men jag vill veta vad jag tänkte då.

Bodil Malmsten frågar sig varför. varför det ena, varför de andra. varför livet är som det är och varför vi går upp varje morgon, till samma verklighet. jag trodde att bara människor under tretio frågade sig varför men så är det tydligen inte. skönt att det finns ett liv efter tredje nollan. nu är det mycket varför i mitt liv. varför si varför så. så mycket att ta ställning till, så många val att göra. varför vill jag x? varför vill jag inte y? varför valet av väg A och inte B? jag vet inte vad jag ska ta mig till. det är så många varför.

vissa dagar är gråare än andra. det är som att skrattet inte vill komma lite lätt. stegen är tunga och huvudet hänger. det är de jobbiga dagarna. dagarna då jag känner mig ledsen och önskar något annat. när en sådan dag kommer sätter jag på Melissa och tänker: detta skulle kunna vara jag. det är som att det är mina tankar. Melissa horn, tack för alla de gånger du räddat mig från de svarta hålen de senaste halvåret. tack för att du kan sjunga ut de som jag känner. tack för att du får mig att känna mig mindre ensam i min smärta.