jag borde legat nerbäddad i min säng i helgen och i slutet på förra veckan. då hade kanske min förkylning vara borta nu. i helgen jobbade jag och pratade så mycket så att min röst dog. igår var det seminarum i Lund och tentan spikades. jag borde ha skrivit massor idag men krafterna är slut. idag har jag sovit. googlat inspiration och varit tyst. jag får jätteont i halsen av att prata. sedan så gör det jätteont att hosta. jag känner mig ganska kass. jag borde göära en massa och komponera en massa smarta meningar. men det går liksom inte. det känns som att jag är trött in i märgen.

jag har mig själv på stort allvar. jag är Hanna, seriös och duktig.

flippar inte ur.

planerar och tänker.

ruvar och gruvar på livet.

fassnar i de filosofiska träsken.

ibland skrattar jag allt för högt men sanningen är den att jag inte kan skatta på ett annat sätt.

ibland kommer duktig-ångesten.

jag frågan mig: kan jag göra detta, är jag duktig nog?

har jag det som krävs?

är mitt CV och hjärta tillräckligt fullt med erfarenhet?

det är läskigt att sedan upptäcka att endast om jag provar får jag veta.

jag har blivit tokig på att uppmärksammam månadsdagar. framförallt sedan olyckan. i tisdags fikade och drack vi kaffe som om det knappt hade hänt. då slog tanken mig att jag lika bra kunnat stått och stirrat med tom blick på en gravsten för att tända ett ljus.

de senaste två månaderna har jag flertalet gånger skrattat ett gurglande skratt som fått tårarna att rinna. på mellan och kanske framförallt under högstadiet skulle den typen av skatt inte accepterats. det skulle ses som allt för högt och störande. idag är jag 25 år och jag vägrar att kväva mitt skratt för att bli något jag inte är.

det finns nog hopp. jag var så rädd för att få tillbaka min tenta så att jag trodde jag skulle dö. jag hade skrivit VG. hjärtat bankade efter de hårt av lycka. I did it, yes I did. och jag är galet glad. stolt. nöjd. det finns nog hopp trotts allt.

det brinner.

illskan.

varför? frågar jag mig om och om igen. varför varför varför

vad säger detta om mig?

vad säger detta om dig?

vad säger detta om mig?

kanske allt. kanske är det därför som jag har svårt att vara modig.

för hur ska jag våga stå upp för mig när du inte handlar med ditt mod?

går ut när ljuset knappt når ner till marken.

upplever hur konturerna blir starkare och hur en ny dag gryr.

plötsligt släpper mörkret och hela världen ser ut som att den är i sepia.

det är magiskt, helt magiskt.

den bara fanns där igår. den hemska klumpen. klumpen av rädsla. den som förlamar mig och sårar mitt hjärta. den som får mig att stelna till is. den som får alla de destruktiva tankarna att komma. jag hatar när den kommer och förstör allt. sätter en böld på självförtroendet och drar ner mig i ett svart hål.

imorgon väntar tenta. det känns stort. jobbigt och kittlande på samma gång som skrämmande och stressande. jag ska göra mitt bästa, så ska det bli.