jag var i Lund igår som planerat. hela dagen hjälpte jag far med att renovera. rev tapeter. städade. torkade byggdam. allt längre klockan gick mot kvällen blev han mer stressad och ville bara iväg.

när jag gick in genom porten såg jag karolina och mor i köksfönstret. deras blickar fick mig att förstå att det var slut. 

igårkväll grät vi ganska mycket och sedan bäddade vi ner oss alla tre i dubbelsängen och bara småpratade länge. nästan så som man gör på läger med klassen. 

nu är farfar borta och de känns skönt. hans liv var slut och på ett sätt var det bara kroppen som försvann igår. hans personlighet har varit borta länge. 

än väntar vi på samtalet. far flänger mellan malmö och ystad. stressad av revovering och döden. jag ser att han är trött. igår var det andra gången jag såg honom gråta. han har oxå sagt farväl.

farmor har gått hem för idag och hon säger att det är värre nu än någonsinn. inatt hoppas jag att farfar får somna. hans liv är inte värdigt och kommer aldrig att bli det mer. 

nu väntar vi bara på samtalet som skall säga att han inte orkar mer.

farmor ringde nyss. far och hon hade nyss vänt hem för att vila. suttit hos farfar hela dagen. hade tydligen varit dåligt men lugnt. sedan ringde de igen och ville att de skulle komma direkt. farmor lät helt uppstirrad.

det känns som om det tar slut snart. jag vet inte varför men det känns så i magen. 

allt har sin tid, så även livet. när vi sitter där hela familjen tillsammans med farmor vid sängen är farfar inte i rummet. han är redan borta på något konstigt sätt. mer dement än någonsinn. de klara minutrarna är färre. ingen förstår vad har säger. det kommer bara ut ljud i en gröt. kroppen ålar sig i sängen och han är orolig. vi stannar en stund. när vi går ut genom dörren vänder jag mig om och tittar på hans sovande kropp. säger: -hejdå farfar. just där och just då känns det onekligen som att det är dax att räkna ner timmar, kanske dygn.

på vägen hem i bilen gråter jag och karolina lite. väl hemma planeras en massa praktiska saker. far hänger fram kläder om han behöver åka i natt. samtal till mormor och morfar. farfars syster och son från första äktenskapet. karolina och jag beslutar oss för att vara hemma oavsett vad som händer imon. vi känner oss klara. vill som det ser ut nu inte se de sista andetagen. 

äter lite. ingens aptit är överhängande men man måste ju. hela tiden ringer telefonen. buden om tillståndet och utvecklingen är många. skiftar likt jag vet inte vad. först sämre. sedan mycket sämre. sedan bättre när nattpersonalen skall ta över. ingen vet vad vi skall hoppas på. själv tror jag inte att det är långt kvar. mor är inte säker på att han klarar natten. 

far är så lugn och sansad att jag nästan svimmar av förvåning. han ser på det så nyktert. han är alltid som bäst när det är riktigt åt helvete. säger att farfar är gammal och att han bara vill att det skall gå fort när det nu är dax. 

i veckan träffade jag min vän och hennes pappa kommer inte att bli gammal. efter dagens besök med döden i form av min farfar får jag lite perspektiv. min far är faktiskt lyckligt lottad. han är 51 år. farfar 85 år. livet varar inte förevigt och ska de nu ta slut så hoppas jag bara att det skall gå fort och smärtfritt. 

snart går bilen mot Malmö och farfars äldreboende. han är dålig. inte riktigt kontaktbar. lunginflammation. det känns jobbigt i magen. är det dax nu? ingen vet. inte ens han själv. min farbror säger att det är lugnt men att han inte är som vanligt. säger inte så mycket. oro. för det jag skall möta. eller inte möta.

jag ska till Lund idag. sitta i en fönsterlös föreläsningssal. lyssna på saker som är jätteintressanta. bli allmännbildad. hur intressant det än är så spelar det ingen roll. inte det minsta. inte en enda av alla de högskolepoäng jag samlat in kommer att ge mig ett kvalificerat jobb som det ser ut i dagsläget.

idag är det en dag när jag är så jävla bitter över detta faktum. bitter över att min kunskap till viss del är försplid. förspild är visserligen en överdrift. för mig spelar den jättestor roll. jag älskar att lära mig nya saker och jag kan få en kick av de. löjligt men sant. 

länge efter studenten levde drömmen att bli statevetare. den dog dock när jag insåg att jobben var begränsade. beundrar min vän som trotts det vågar och skiter i en dyster arbetsmarknad. själv är jag nog lite feg. vill ha en liten insikt om framtiden och känna att det är lite tryggt. 

idag är sista ansökningsdagen till högskolan. jag tycker det känns skit. vet varken ut eller in. har sökt men vet knappt om jag vill plugga. men samtidigt känns alternativet att sitta på ICA mer ruttet än att plugga poäng som inte ger ett självklart jobb. tänkte kanske slänga in en ansökan till socionom. men sedan läse jag om det och då var det så deppresivt. jag vill ha mer att bita i. ett system som mer ligger fast.

idag känns allt som ett enda moment 22.

igår när jag slutade jobba mötte mor upp mig för promenad hem tillsammans. genast slog jag ett öga ner i korgen och plockade upp en påläggspaket. denna är TYSK sa ja. VA sa hon?!. då måste vi byta. vi knatade ner mot delikatess disken. ja, ni vet där de finare påläggen finns. ingen av de som låg där fick föjla med oss hem. antingen var de fullsprutade med en massa konstiga ämnen (vassle pulver eller citronsyra) eller så var köttet irländskt eller tyskt. det gillar vi inte.

95% av alla matkassar som passerar mig när jag sitter i kassan skulle jag inte ta emot om jag så fick pengar för de. folk över lag har en råvarukännsla som är under all kritik. i min värld är det inte konstigt att barndiabetes och fettma ökar med tanke på hur det ser ut i vår befolknings skafferier.