vad är det hos oss själva som individ som vi ser som tecken på att vi anser oss vara männskliga? om det skulle kunna finnas något sådant som vi skulle se som en potentiell kandidat skulle vi då kunna garantera att den egenskapen delades av alla människor?

inte vet jag. skall funder lite mer på de..  

jag och ida var på utflykt till Båstad och Apelrydsskolan igår. vädret såg först inte ut att vara på vår sida men det regnade inte och det kan jag bara tacka för.

att återvända dit innebär att man börjar fundera på om de existerar hålrum i tiden där saker och ting inte förändras. il:arna ser lika dana ut, bara annan upplaga. matkön är lika livlig som jag minns den. alla lukterna är kvar. dock när vi kom in i matsalen började mitt estetik hjärta att gråta. Rörstrands porslinet var utkastat med motiveringen från max: "jag var trött på svarta kafferänder". tydligen vara han trött på vanliga bestick oxå, nu var plastsked den nya tidens melodi. skolan har gått tilbacka i sitt miljötänkande. det tycker jag är pinsamt. max vill väl snart göra sig av med lilla åland oxå. de hoppas jag aldrig att han lyckas med. dock tyckte jag att han hade växt till sig lite, men de måste bero på att han blivit pappa.

att träffa maria var lika kul som vanligt. hon står fortfarande med båda fötterna på jorden och jag tror att de är orubbliga därifrån. rektor stefan hann vi inte prata så mycket med - lite tråkigt. men han såg glad ut. bilen kunde han snart köra, och hans hanna var 7 år nu. tessi var oxå kvar. kristina var så pigg som bara hon kan. lika nära till skrattet som till allvaret. 

att komma till apelryd är något speciellt. även om det är tre år sedan som jag tog studenten därifrån klappar mitt hjärta varmt när jag är där. där är något magiska med det hela. att sedan komma dit och bli mottagen med så öppna armar gör att allt känns så mycket bättre.

apelryd finns alltid i mitt hjärta..