idag har en vän till familjen varit hemma hos oss. han heter trygve och har sedan ca 10 månader kämpat mot cancer. idag kom han med ett hemskt besked. han har fått ett år till att leva. läkarna har nu beslutat att sluta med behandlingen och nu handlar allt om att göra den sista tiden så dräblig och smärtfri som det är möjligt. han har idag varit och tittat på ett hospis där han skall dö och i veckan har han skrivit hela hans testamente. trygve håller nu på med att åka runt till alla vänner och berätta. mycket av de han pratar om han om mediciner och om sjukhus och biverkningar av piller. han är mycket frispråkig, ibland nästan lite väl intim. att se trygve under alla år och framför allt tiden med cancern har nu fått mig att fundera. det som slår mig mest är att trygve inte är rädd. han verkar ta så lugnt och harmoniskt på allt. han klagar inte. är uppriktig och samlad. personligen skulle jag nog mer vara ett nerv vrak. men sedan så finns det en stor skillnad, han har levt ett liv. kunnat göra de han vill. upplevt de som betytt något för honom. om jag skulle få cancer så skulle de vara min största mardröm. även om jag vet att idag så är inte cancer en sjukdom som i de flesta fall slutar som trygves. men ändå, tänk att ha något konstigt i kroppen som växer och försöker att ta död på en. som äter upp en inifrån och släcker ljuset antingen för en stund eller för gott. cancer är en lömsk sjukdom. jag hatar den. trygve sa en bra sak idag: jag ser ett ljus i tunneln som blinkar.

idag har jag fyndat på bokrean på bokrean. det betyder att reaböckerna som redan är billiga kostar hälften så mycket. fyndade en underbar bok om plast och "da andra könet" (den var billigare än pocket = FYND)