deep inside I know life is a gift.

I just don´t know whats inside and

how to open it.

det spänner lite. klämmer. sticker. oron kommer. jag ser genast bilder framför mig av läkare, knivar, blod, cellgiftbehandlingar, amputation, hjärtstopp, kräk, gynstolar mm. jag är en gnutta hypokondriskt.

jag försöker somna men det är inte det lättaste. hjärtat dunkar i örat. hatar den känslan. somnar efter många om och men. mår inte toppen. dåsar bort en stund men efter en och en halv timme sätter jag mig upp som en pinne. jag har helt plötsligt kommit på varför jag är hypokondrisk. tänder lampan och bläddrar förtvivlat i boken som min KBT-tant tipsat om. och där står det svart på vitt och plötsligt vet jag varför. det känns så skönt. jag nästan kostar på mig ett leende mitt i oron som finns där fortfarande men inte alls lika starkt.

det blev en allt för kort natt. tankarna var mest jobbigt och jag fick inte min välbehövliga sömn. men jag kom till en insikt och nu kan jag gå vidare. förhoppningsvis.