det fanns en tid då jag ville allt och jag var extra allt. ingen utmaning var för stor och inget kunde skrämma mig så mycket att jag inte ville prova. kunskapstörsten var som en drog. ja en drog som mitt självförtroende älskade liksom knark. till sist gav drogen ingen kick. kvar var en gigantsisk trötthet. en träffad vägg som jag inte undvikit i tid. rädslan tog överhanden. rädslan över att inte klara de jag ville eller att nå mina mål. den smög sig in och blev allt för stor. jag lyssnade inte på den för att den var obehaglig. den var inte jag, inte Hanna. jag tutade körde och allt blev värre. i sista sekund drog jag i nödbromsen. när jag inte kände nyfikenhet inför livet och dess utmaningar förstod jag att något i grunden var fel, riktigt fel.

de senaste dagarna är det som att fröt av nyfikenhet har vaknat på nytt. inte hela tiden och inte varje dag. men de börjar pocka på uppmärksamhet. jag har gett det en möjlighet att vakna. jag har vattnat de och gett det en gnutta näring.