min farfar talade aldrig om döden. ingen visste vad han ville. han hade sagt en vers som han gillade och att han tyckte det var finast med bara en röd ros på kistan. allt annat dog han med. far, farmor och farbror fick inprovisera. begravningen blev större än jag hade väntat. det var nog 100 i kyrkan skulle jag tro. ingen eftersits. farmor ville inte ha en massa hygenor som skulle äta middag. det var bara vi efter med citruskyckling som farmor beställt. det blev ingen pompös gravplats utan farfar ligger i en asklund med hans namn ingraverat i en glaspelare. värdigt och fint.

farfars syster var mer planerande. hon hade pratat med min far om hur hon ville ha de. tyvärr dog hon inte som hon hade planerat så alla krav kunde inte helt praktiskt genomföras. men far gjorde så gott han kunde. begravningen blev nästan som hon önskade. ett krav min far inte kunde hålla var att det inte blev den billigaste kistan. han kunde inte tänka sig att spika och borra ihop den, det skulle kännas en gnutta för makabert. och jag förstår honom. det tror jag Dagmar oxå skulle göra.

jag tror många är rädda för att prata om döden. det är läskigt. på senaste tiden har jag tänkt mycket på döden. kanske för att jag förlorat två släktingar på två år och en bekant där emellan. samtidigt har jag tre gammla släktingar nära mig som jag vet snart kommer att ryckas bort. jag vet att jag innom fem år kommer att gå på minst tre begravningar. läskigt, krasst men tråkigt nog sant.

den dagen jag dör vill jag bli ekologiskt begravd. jag vill frysas ner och skakas till stoff. jag känner att jag vill inte käkas upp av maskar och bli jord eller brännas som en häxa. sedan vet jag inte riktigt hur jag vill begravas. tvekar på om jag ska gå ur svenska kyrkan så jag vet inte riktigt hur jag vill att min begravning ska se ut. 

idag klistarade jag in begravningsannonserna jag sparat genom åren. de sitter nu i ett eget album med ljusblå botten med vita rosor. det känns värdigt. fint. döden behöver inte vara mörk och läskig. ta tepen från munnen och tala om den, livet blir inte sämmre för de. kanske till och med lättare.