tabula rasa, tänk om John Locke ändå har rätt. länge trodde jag att det var så att vi föds som tomma tavlor eller böcker som ska fyllas men jag börjar allt mer se att det inte är så lätt. det är inte lätt att skriva sin egen bok och formulera sina egna visioner. det finns alltid något och någon som tränger sig in mer eller mindre. som tar sig friheten att skriva i någon annas bok. ibland är de bra men oftast kanske inte.

jag visste hela tiden att de där känslorna var där. rädslan för att om jag en dag skulle andas ut och inte ha varje minut planerad så skulle jag rasa samman. tappa fotfästet och bli knäpp. bli sjuk som dem. stirra in i väggen och knapra sobril.

hela tiden fanns det med i min ryggsäck. jag tänkte ofta på det men jag visste inte hur jag skulle kasta ut den stenen. den gnagde men hur ska jag leva utan den? kan jag leva utan den? hur blir mitt liv då? vem blir jag när ett sår läker?

jag såg det som att det inte fanns men hela tiden var det där och att blunda för det var som att förneka mitt namn. de senaste tre åren har jag grubblat mycket och snart är jag nog mogen för att sätta p. utan att vilja de har jag på min tabula rasa klippt ut och klistarat in saker jag inte stod för. jag lät någon annan ta en del av mig utan att jag egentligen ville. så jag kopierade snällt för att jag inte orkade ta diskussionen. nu inser jag att det inte var ett smart drag.

hur jag än försöker så kan jag inte bli som ni vill fullt ut. jag kommer inte bo i er stad eller skaffa den utbildning ni tycker. det känns hårt men så är de. jag vill inte kopiera mer, det är bra nu. stopp. det är dags att sätta p nu. vända blad. se vad jag måste se. våga gå in i framtiden utan att blå-markera, högerklicka copy och sedan öppna mitt tabula rasa för att trycka paste.