jag tittar tillbaka och samtidigt framåt.

2010 inledde jag med en fantastisk resa till Indien och Sri Lanka. Indien har jag velat resa till sedan mellanstadiet. jag vet inte varför men det har pirrat i min mage på ett speciellt vis. och jo, det var underbart. den resan gav mig perspektiv på mycket.

2010 kan summeras med ett ord: uppbrott. så mycket som varit fast och tryggt under hela mitt liv fanns plötsligt inte mer. min farmor flyttade från huset där jag firat jular, ätit gås och stöpt ljus. väggarna var tapetserade med tavlor och lukten var lika självklar och hemtam som min stortå. jag trodde inte att henns flytt kunde väcka så många känslor i mig men i sommras grät jag floder för att hon inte skulle bo där mer. det var nog faktumet att en del av min barndom var borta och då även en sak som min farmor höll så mycket av- sitt hem. det gör fortfarande ont. lukten har inte fått fäste i hennes lägenhet och sakta vänjer jag mig vid att möblerna inte finns i samma miljö.

det andra stora uppbrottet var att den andra generetionen av släkten på min fars sida nu är helt utraderad. min farfars syster dog 1 december. det känns så konstigt. hon har alltid varit där. ringt ett par gånger i vecakan och jag har alltid sänt kort från mina resor. hon hade sparat dem plikttroget, min far hittade dem hemma hos henne.

en släkting på min mors sida har fått en stroke och hon är inte sig själv. ännu en sak som inte är sig lik.

så mycket har varit jobbigt under 2010. hela jag bröt samman på ett sätt jag inte trodde var möjligt. att jag skulle drabbas av en deppression var i början av året helt främmande men så här i backspegeln kan jag förstå varför. tack och lov att jag fått hjälp. även om jag har den långa vägen kvar att gå för att bli frisk känner jag att terapin har gett mig andrum och tänt ett ljus i tunneln.

att det blev 2011 känns bra. det känns som att det inte kan bli så mycket värre. det kan bara bli bättre än 2010 och det lugnar mig. i år avlade jag inga nyårslöften, jag fokuserade mer på önskningarna.

2011 önskar jag att:

- jag flyttar till en tvårummare.

- att jag blir kär och galen.

- att jag tar körkort.

- att jag blir frisk.

- att jag lär mig meditera.

- att jag hittar energi till att plugga igen. (och sedan gör det till hösten såklart=))

jag är lite rädd, men jag hoppas att allt ska gå bra. när allt känns skit försöker jag tänka: jaha, nu måste jag andas och ta tag i skiten. livet kommer att ordna sig för mig oxå en dag. kanske inte just idag men en dag kommer jag vakna som Hanna 2.0

jag trodde det skulle vara längre. inte ta slut så abrupt. fem gånger sedan ska jag tydligen klara det själv. du har kickat igång mig i rätt riktning och nu måste jag jobba själv. jag ska ta mig igenom helvetes-våren med regnen och allt det gråa utan dina trygga ögon och våra samtal. men visst mår jag lite bättre nu än innan. du har lite lyckats reda upp kaoset. dina boktips har varit värdefulla även om mycket jobb finns kvar.

i början var jag skiträdd. sitta där som ett annat offer och prata om mig själv i 30 minuter. nu vet jag att det inte är läskigt, att det är bra att be om hjälp. att svälja stoltheten är okej och ta den hand som sträckts ut. livet är jobbigt ibland men det är onödigt att lida mer än vad som behövs.