ibland kan jag bara bli så trött. för två år sedan byttes den politsika trenden i detta land. efter en herrans massa år fick inte s och dess allierade den vinst som jag nästan tror att de var övertygade om. det hade kommit en fiende som visade sig vara starkare och faktiskt vann. men vissa kan inte ta detta faktum att den politiska färgen har förändrats. idag hade vi rollspel i skolan. vi lekte CERD. när vi diskuterar diskriminering och behandlingen av papperslösa så börjar plötsligt klassens vänsteranhängare att vädra morgonluft. istället för att hålla det på en saklig nivå påbörjas en pajkastning mot den moraliskt oansvariga och egoistiska högerpolitiken som kommer att bryta ner vårt land. moderaterna är en samling parasiter som borde utrotas. för det första kan det ju vara på sin plats att kanske inte slå sig på bröstet för mycket. vilken politisk tillhörighet hade den personen som utvisade de två Egyptierna? var det en solidarisk handling? nej, jag tänkte väl de. ibland kan jag bli så trött på att personer med en liberal ideologi skall stå ut med denna konstanta pajkastning. men det var ju som analytikern sa efter alliansens valseger - socialdemokraterna är inte goda förlorare. de kommer att göra allt de kan för att sätta sig på tvären. och så här långt tycker jag nog att de har lyckats bra med den saken.

idag på min håla mellan två föreläsningar var jag och skrev in mig på Lunds Nation. jag stod där i kön och tittade på alla som strömmade in för att äta lunch. ja de såg snobbiga ut. ja de hade mullberry väskor. ja de fanns många lagböcker där. på vägen därifrån tänkte jag på om de var rätt val. jag har ju faktiskt funderat på att ta någon annan nation denna gången. men sedan kom jag på att jag inte är så alternativ som jag skulle vilja vara. på vissa områden är jag faktiskt en riktigt dryg snobb. ja ni läste rätt: dryg. men nu är det bara så. skall jag vara ärlig så måste jag faktiskt erkänna att jag tycker att mullberry väskor är JÄTTE snygga..

jag kan inte fatta hur jag funkar ibland. det är ca 2 veckor kvar till tentan och jag har fjärilar stora som stridsvargnar i magen. för att inte tala om den hjärtklappning och klump av saliv som bildas i halsen av bara tanken. jag ställer mig frågan: kommer alla tentor jag kommer att skriva i mitt liv orsaka denna paralyserande nervositet? isåfall: hjälp!!!!

jag vet att jag ibland har en förmåga att sväva ut totalt, detta inlägg kanske kommer att styrka teorin. men men. jag skriver ändå.

idag när jag har suttit och läst om MR systemet och ansträngt alla mina celler för att försköka att skapa mig en inblick i systemet. en tanke som slog mig var om man skulle kunna säga att missionsarbete i religionen tjänst. vilken som, skulle kunna anses vara ett brott mot MR. för om man börjar tänka på de så är ju intentionen vid missionsarbete att störa och ändra de värden som en specifik grupp tillerkänner sig. jag vet inte om jag drara systemet och parallellen för långt men på något sätt tycker jag att det borde finnas argument som kan stötta mitt resonemang. ja ja, tanken är inte helt utvecklad men jag skall slipa på den lite till. 

två kuddar under huvudet. fjärrkontrollen i handen. blicken på tv:n men jag tror inte att du tar in bilderna. de bara fladdrar förbi. du är i ett töcken. blicken fokuseras på taket och ådrorna i panelen. det är en skum doft på toaletten. telefonen ringer aldrig mer är en singnal. din röst är inte som den ska. du luktar konstigt. liksom är där men ändå inte. trycker ner dig i soffan - lönlöst. som om du vill flytta till tryggheten.vaggas och att någon skall säga att allt blir bra.

det brukar börja med pustar. stressade andetag. arga onödiga kommentarer. tjuvnyp. efter en för lång fas blir det som att dyka in i underjorden. okontrollerat. handlöst. mörkt. ensamt. otrevligt. sakta kommer du tillbaka, men alltid lite förändrad. jag vet inte om jag gilar det nya eller den gamla. 

med dig gör allt ondast. jag orkar inte riktigt. det blir mig övermäktigt. för smärtsamt. för levande. jag bara stänger av. jag orkar inte se hur du plågas. hur skräcken tar över. rädslan. hur du inte kan sova. att inte veta hur de är från dag till dag. sekund till sekund. ibland är det som att allt bara slutar snurra för att tiden står still. ett nytt bakslag. ett steg fram men fem i fel riktning. ilskan att inte vara där. men jag orkar inte. vill inte se. de tar snart över hela mig. som ett täcke. ett töcken som bara kan delas upp. flyr och i flykten när jag andas vill jag springa tillbaka. då ångrar jag. rädd panik. tänk om jag valt fel och är en egoistisk idiot? hur kan jag välja som jag gör? är jag ett kräk?

jag skulle vilja ha en famn att flytta in i. någon som kunde dela min vardag. jag vet att jag är en krävande dominant dam. men bakom alla sköldar och vassa repliker finns en överlevar instinkt. en insikt om att livet är krävande. om inte jag skapar min trygghet kan jag inte begära det från någon annan. ibland är inte allt så lätt.. 

slår idag upp sydsvenskan, lundadelen. de skriver om en av deras proffessoren som tvingas att sluta för att han oxå är anställd vid ett franskt universitet. anledningen till att han tvingas sluta är att han har två heltidslöner. det är inte accepterat från universitetets sida. de argumentet kan jag köpa. ledningen tycker att man inte skall jobba dubbelt. kan tänka mig att de vill att man skall vara lojal mot sitt universitet och så. sedan i denna artikel är det infört en liten grå ruta. i den får läsarna reda på att läkare har inga problem med att jobba heltid på både universitetet samt att vara läkare anställda av exempelvis region skåne. så vad är det då som skilljer när läkaren jobbar dubbelt och när humanisten gör de? varför får den ena men inte den andra? läkaren kan alltså göra de jobb som den vill men för en humanist är det otänkbart. detta är för mig diskriminering som utspelas på akademisk nivå. detta berör högutbildade som tar på sig uppdrag för att främja sin forskning samt i det förlängda loppet även samhället. jag kan inte se någon anledning till varför läkaren skall få möjligheten att ha två inkomster när humanisten inte får. men som vanligt kan man väl säga att läkaren gör mer för samhället och det är väl därför humanister konstant förlorar på affären. 

skall in på föreläsning. sedan i kväll skall jag mingla med kursare. äta afgansk buffe. dricka vin antar jag. ibland kastat vi människor in i sammanhang som vi är en del i men ändå inte. ingen som kommer att mingla har valt vilka de skall minala med bara att det skall ske. vi kommer alla gå runt där, se lite blyga ut, käka som om vi aldrig sett mat för. 

jag sitter där på semineriet. vi pratar folkmord. bara ordet kan få en att spy. det känns som en sur uppstötning som man inte vill tänka på. jag tänker på Rwanda, hur de dödade buss för byss. by för by. konventionen som berör folkmord oscj skall ligga till grunden för när någon skall dömmas för dessa brott är ca 3,5 sidor i min konventionssamling. tecknena som konventioenen omfattar är inte en bråkdel av alla de som dör i varje folkmord som historien upplevt så långt.

visste ni att det inte finns något, inte en enda sak som inte i någons ögon är kontroversiellt. så sitter vi där och skall prata MR och den universiella tanken. men kan man göra de? fan tänker jag, de måste ju gå. de måste de.