jag vill inte ha medömkan. jag vill inte ha en axel att gråta ut mot. jag vill inte ha "tyck synd om mig" blicken. men ibland hade det varit skönt om någon kanske skulle kunna fråga mig hur jag ser på saken eller hur jag tycker att det har varit att se allt detta bara hända. jag har mest utagerats i perferin för att jag har ju inte varit i det mörka hålet och vänt.