varför jobbar jag på ICA? för att det är kul? för att det är stimulerande? för lönen? för arbetskamraterna? för att jag inte kan få ett annat jobb? för att jag vill avancera innom organisationen? tänker mycket på vad som håller mig kvar. är allt en fråga om pengar och siffror på ett bankkonto? från början var det för att jag hade rest och mitt sparkonto var skrammlande tomt. jag hade rest och mött delar av mig själv jag inte visste jag hade. detta är snart tre år sedan och mina referenser är inte de samma. jag har aldrig haft så mycket pengar på min sparkonto som nu. ändå stannar jag. varför? pengarna spelar roll, men det kliar i kunskapsnerverna. jag törstar efter akdemiska studier. det handlar om att jag ville bevisa för mig själv att jag klarar av ett praktiskt jobb. att jag inte bara är akademiker och teoretiker. det var en del av mitt egon som jag var tvungen att nära. men nu då, när uppgiften är klar, kan jag gå då? ja, ICA betyder numera mest, nästan bara pengar. allt annat som jag behövde bevisa för mig själv har jag klarat. målet är nått. en viss tomhet kommer som en sur uppstötning. samtidigt en känsla av förnöjsamhet. jag ville bevisa något, jag lyckades men nu måste jag sätta ett nytt mål. jag är lite rädd. vart är jag nu på väg?

söndagsmelankolisk. mycket att tänka på.

äter fil och musli med te till frukost.

till kaffet blir det knäckebröd, dadel med ost och flingsalt.

går ut och tittar på molnen och havet som inte glittrar men är fint ändå.

är ute och går i över en timme. vandrar. möter inga blickar. vill vara privat och inte hon på ICA.

hemma stänger jag min dörr.

helt stängd.

ligger och mediterar och läser en lång, lång stund.

gläntar på hjärtats dörr.

lyssnar om det kommer ljud.

försöker stänga ute allt annat sorl.

ge mig friden att lyssna på hjärtats melodi. min symfoni.

jag måste stänga världens brus ute ett slag.

behöver öppna hjärtats dörr.

väntar på att symfonin skall spränga alla murar.

gläntar på alla dörrar.