fick idag ett erbjudande om att hyra en lya. 2:a här i stan av en arbetskompis till mor som skulle flytta till sin kärlek. jag svarade nej, den är liksom i fel stad. på ett sätt blev jag glad att hon frågde men å andra sidan vet jag att hon frågade i förhoppningen att jag kanske ändrat mig. nappa på en krok som sedan kan användas i andra syften. twista ett val till min nackdel och få mig att få dåligt samvete. hon uppskattar nämligen inte tanken på att ha en dotter boende i den anda staden. inget är sagt utalat men jag fattar alla vinkar: men du har ju jobbet här, det är dyrare att bo där, bla bla bla.. men jag har faktiskt bestämmt mig för att det skall bli så. jag gillar inte staden som jag växt upp i. vi behöver vara ifrån varandra. jag vill kunna vara ute och gå utan alla vet vem jag är. småstadsidyllen är i mina ögon inte en idyll utan snarare en tvångströja. i veckan sa en arbetskompis till mig: din syster och mamma handlade här igår.. jaha sa jag, hur visste du att det var dem? jag har vetat vem du och din familj var långt innan du började jobba här. den kommentaren var jobbig. jag vill inte leva där den mentaliteten är den rådande. 

exakt en vecka efter de att jag andas ut efter min magåkomma sätter förkylningen sitt grepp om mig. har jag dåligt immunförsvar?

ibland är jag en patetisk dam. jobbade idag och insåg att jag var tvungen att ta tjuren vid hornen. allt för att stilla min oro. min chef lungnar mig minst sagt. när jag glider över och berättar om mina planer att kanse plugga lite minder för att jag inser att min uppsats kommer att ta tid i anspråk säger han: om du kan jobba mer uppskattas det från min sida. först då andas jag ut. säger att jag trivs bra. då säger han att jag hela tiden visat intresse för att lära mig och det är bra. när han sedan tar till orda och säger att "sommaren är grön" tänker jag: ÄNTLIGEN! mina sista timmar jobbar jag som på moln och min analkande förkylning med en massa nysningar och hals ont är som bortblåst.

sedan när jag ligger på knä för att organisera dadlarna så att kunderna skall nå dem kommer min driftchef: hanna, vi hade tänkt att ta in någon som kunde göra två demodagar men sedan kom vi och tänka på om vi inte skulle kunna ha dig till det i stället. vi tror du skulle passa, vad tycker du? lite skakig ställer jag mig upp på fötterna och säger JA på stående fot. butiken har aldrig använt sin egen personal som demo  tidigare men kände att nu var det dax. jag känner mig minst sagt smickrad. 

så nu vet jag att jag inte behöver vara orolig för att förlora jobbet vilket är UNDERBART. sedan att jag skall bjuda på pepparkakor och julstök två dagar. det skall bli kul, men lite läskigt...

allt slit har get frukt. jag klappar mig på axeln.

ilskan har pumpat så mycket att tårarana kommer. jag stirrar på vhs hemsida. blir inte så mycket klokare. allt handlar om hurvida matte c som jag läste in på den tiden då jag tänkte bli statsvetare kommer att räknas eller inte. kommer jag att hamna i den direkta eller andra urvalskategorin? får veta när jag skall till den riktiga syon. kanske får jag lämna mitt älskade skåne och dra till norrland i 4,5 år?

mina steg är tyngre än vanligt. jag inser att jag skall blotta mig. blotta min plan till en okänd. jag stegar in i rummet och tränger bort min oro - tänker att det ändå skall bokas en tid, ett möte. jag kan fila på orden lite till. först är hans ögona varma. men jag inser att han inte vet vad han pratar om. han säger: det finns ju andra jobb. som är roligare och intressantare. jag bokar in dig på ett möte med en syo så att ni kan prata igenom den saken för med dina betyg kan det bli svårt, ja varför inte säga omöjligt. att det skall bli svårt har jag redan förstått. men jag gick dit just för att jag ville veta hur det står till inte för att bli nerslagen till mattkanten. det som nästan gör mest ont är att dessa ord kommer från en sketen reseptionist som är så långt ifrån syn man kan komma. hur kan han ta sit friheten att säga en sådan sak?