jag kan inte fatta det. jag har fått veta att en av familjens närmsta vänner skall bli mormor. jag är så innerligt glad för hennes skull. livet har många gånger prövat henne onödigt mycket. hon har fått gå igenom saker jag inte skulle önska min värrsta ovän. äntligen får hon något att glädjas åt!

ett systerligt samtal får mig att fundera över vad jag gjort. jag kritiserar mig själv. tänker på hur vänner kan tycka att jag är för strukturerad och ospontan. i familjens ögon är det bra oplanerat och ofokuserad. flummig och frustrerande förvirrad och disträ. det värrsta är att jag är inte säker på om kritiken är relevant eller ej. men det spelar minder roll, den fråga som jag nu ställer mig är: jag vet att jag är en person med starka åsikter, det är en del av mig, men uppfattas jag som en bitch för de? ett egoistiskt monster utan omtänksamma drag? givetvis vill jag att svaret skall vara NEJ på båda frågorna men inatt började jag tveka. borde jag tveka? tar ibland fram ett brev från en vän och inser hur smärtsamt rätt hon har. jag faller ibland som hon säger för andras åsikter men om jag då protesterar får jag skit av andra. så vem vinner striden, bitchen inom mig som jag tror inte finns, eller mesen som bara följer strömmen?