fick idag ett erbjudande om att hyra en lya. 2:a här i stan av en arbetskompis till mor som skulle flytta till sin kärlek. jag svarade nej, den är liksom i fel stad. på ett sätt blev jag glad att hon frågde men å andra sidan vet jag att hon frågade i förhoppningen att jag kanske ändrat mig. nappa på en krok som sedan kan användas i andra syften. twista ett val till min nackdel och få mig att få dåligt samvete. hon uppskattar nämligen inte tanken på att ha en dotter boende i den anda staden. inget är sagt utalat men jag fattar alla vinkar: men du har ju jobbet här, det är dyrare att bo där, bla bla bla.. men jag har faktiskt bestämmt mig för att det skall bli så. jag gillar inte staden som jag växt upp i. vi behöver vara ifrån varandra. jag vill kunna vara ute och gå utan alla vet vem jag är. småstadsidyllen är i mina ögon inte en idyll utan snarare en tvångströja. i veckan sa en arbetskompis till mig: din syster och mamma handlade här igår.. jaha sa jag, hur visste du att det var dem? jag har vetat vem du och din familj var långt innan du började jobba här. den kommentaren var jobbig. jag vill inte leva där den mentaliteten är den rådande.