jag vill inte stanna men samtidigt går jag inte. mitt väsen protesterar i varje cell men jag slår inte näven i bordet och smäller igen dörren. jag tiger och lider. flyr in i en värld som de inte förstår. tentar med bra resultat och klappar mig på axeln. andas ut för en sekund och har fått den bekräftelsen som jag inte krävt av dem som borde ge mig den. när jag befinner mig geografiskt långt ifrån mår jag som bäst och jag går nära mina tankar och känslor. ni kan inte störa mina drömmar eller få mig att vackla. vissa saker ångrar jag att jag berättat för dig. kanske gav jag allt för mycket av mig själv till fel person. för du kan inte få mig att blomma eller få mitt hjärta att slå kullerbyttor. vi är allt för olika.

den första veckan sedan något tagits ifrån mig.

den första veckan som jag ser på männskligheten med andra ögon. de besvikna och misstänksamma.

så mycket du förstört i mig med din dåliga självkänsla.

det dras upp en massa känslor i mig. det gör ont. jag blir ledsen, arg och nog mest irriterad. sedan kommer sorgen. över det som jag förlorar. de som jag vill ska bli min framtid men den som en missunsam man med dålig självkänsla förstör. han skapar ett hat inom mig. pulsen går upp och tårarna sprutar. jag vill skratta åt hans patetiska syn på livet. varför delar vi DNA?

nepotismen som jag visste fanns. den är där som en våt obekväm filt. en filt jag vill slita sönder, förstöra och förgöra. jag visste det var illa men inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att det var så jävla ruttet. du behövde detta jobbet. mer än allt annat. och du hade rätt referenser. men i småstads idyllen, som jag mer ser som ett hinder, var det inte nog. nepotismen vann. snart är det inte lönt att skriva ett CV vad man kan och skriva om utbildningar. skriv bara vem som fött dig och vems spermier hon släppte in i sin livmoder nio månader tidigare. de räcker. gör dig inte besväret att skriv om dina utbildningar. nepotismen avgör till sist ditt öde.