det dras upp en massa känslor i mig. det gör ont. jag blir ledsen, arg och nog mest irriterad. sedan kommer sorgen. över det som jag förlorar. de som jag vill ska bli min framtid men den som en missunsam man med dålig självkänsla förstör. han skapar ett hat inom mig. pulsen går upp och tårarna sprutar. jag vill skratta åt hans patetiska syn på livet. varför delar vi DNA?

nepotismen som jag visste fanns. den är där som en våt obekväm filt. en filt jag vill slita sönder, förstöra och förgöra. jag visste det var illa men inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att det var så jävla ruttet. du behövde detta jobbet. mer än allt annat. och du hade rätt referenser. men i småstads idyllen, som jag mer ser som ett hinder, var det inte nog. nepotismen vann. snart är det inte lönt att skriva ett CV vad man kan och skriva om utbildningar. skriv bara vem som fött dig och vems spermier hon släppte in i sin livmoder nio månader tidigare. de räcker. gör dig inte besväret att skriv om dina utbildningar. nepotismen avgör till sist ditt öde.