lagade min kopp älsklingste och kurade ner mig i soffan. såg sista avsnittet av våra vänners liv denna serie som med sin puma kärlek gjort mig besatt. jag var rädd att David och Jenny inte skulle få varandra. det lite filmiska slutet gjorde mig blöt i ögat. (ja, jag är blödig)

deras kärlekshistoria säger allt. vi människor känner och är rädda för det som vi känner. jag är skiträdd för kärleken. att någon skall älska mig och att jag inte skall kunna leva upp till hans förväntningar. det är just så. och kanske är det just rädslan som gör kärleken fin. att alla par går runt och är rädda men att man ändå kämpar för att hålla ihop. det är kanske därför prästen säger i nöd och lust. för oavsett vad är ett förhållande en berg och dalbana, med en ständig rädsla för tvåsamheten och dess trygghet.

förut var det bara trötthet. trött jämt. ibland orkade jag inte le på en hel dag. sakta börjar den luckras upp och nu börjar jag känna annat. de första kännslorna som kommer är ilskan och sorgen. lätt för att bli arg, ingen stubin. lättretad. för minsta småsak kan tårarna brinna i ögonloberna. läskigt. varför känner jag just dessa känslor och inte typ kärlek eller målmedvetenhet?