Jag måste skaffa ett långt block. Med färgade sidor. Jag måste kunna skriva listor. Dessa älskade och så ibland hatade listor..

jag är galet trött. till och med min KBT-tant sa de rakt upp i mitt huvud. jag sa som det var, det är mycket nu. hon frågade om jag tänkt på det vi pratat om sist. den ena uppgiften klar. den andra besvaras med det har varit mycket just nu. jag talar sanningsenligt. ja, jag öppnar mig så att det fakriskt förvånar mig själv. det är som att hon ser allt och jag kan vara ärlig utan att hon dömmer. hon bara är där och lyssnar och förstår så bra att jag nästan bara vill hoppa upp i hennes knä och vara liten. hon ska klappa mig över håret och lugnt säga: det är bra nu, du fixar detta Hanna.

det tog mig två år utan vila att bli trött. riktigt trött. nästan jag-orkar-inte-le-idag-trött. det tog mig mitt sämsta tentaresultat att fatta att något var åt helvete. så åt helvete att jag ringde farbror doctorn. minst halva tiden fanns det periodvis tecken på att jag borde stannat upp. men jag kämpade in i det sista. idag vet jag knappt hur det ska kännas att vara ledig. slappa. vakna en dag utan en fullteckad kalender eller en bokhög kurslitteratur på en halv meter som skriker på mig.

det är som att något rasat. byggstenar som jag trodde var starka och solida ligger löst. alla är egenskaper jag en gång hade. men jag tog dem förgivet. jag lyssnade inte på tystnaden. såg inte den vackra solnedgången. smakade inte på glassen och tog sanden mellan tårna förgivet. neglegerade min magont. förbannade mina sömnproblem. allt detta fanns inte, för jag hade inte TID. jag missade att ta hand om mig. jag hade ju inte TID. nu inser jag att det inte finns något viktigare. att stanna upp. att ta sig tid. att investera tid. jag har just börjat bygga upp det rasserade byggstenarna. kan det bli ett torn igen?

idag sa jag en så klok sak att jag överraskade sig själv: att elda tåget så det skenar ivåg i hög fart är lätt. att bromsa och hitta en lagom rytm är svårare. så mycket svårare än vad jag hade anat. snälla, gör inte samma misstag. det är ett helvete. vägen tillbaka är lång.