jag växlade ner livet. allt i ett försök att hitta glädjen och kunna ställa in fokus. istället för att köra mig i botten vilar jag och hoppas att självförtroendet skall återkomma och jag skall bli ostoppbar. så där målmedveten som bara jag kan bli. bestämma mig och köra allt, på högsta växel.

kritiken för mina val kommer alltid från samma mun. de kommer i syrliga skurar. ger skamliga utbildningsförslag. (tänker på förslaget om att bli lokförare, passande va? NEJ!!) kan ibland bli arg. hans liv har varit så planerat och inrutat. så kommer jag aldrig att bli. han vet inte min plan än. hade tänkt att berätta men farfar dog. nu vet jag inte när det skall ske. den tiden de problemet.