nu när jag får en chans att tänka och ta tag i alla kännslor som jag så innerligt har försökt stänga ute kommer allt fram. inser att det gör mer ont än jag kunde anat och att det faktiskt finns många sår att slicka. jag är inte bitter över att det inte finns ett vi där jag är en halvan. jag är mer sorgsen över att det blev som det blev. att jag aldrig fick en chans. att det rann mig ur händerna. inser att det inte var mitt val att det blev som det blev.

oavsett allt som hänt kan jag inte ljuga mer för mig själv. jag är sårad. arg. men mest av allt är jag faktiskt rädd. rädd att jag inte skall träffa någon som jag kommer att känna så för. rädd att aldrig få uppleva de kännslor som du frambringade i mig.