så, då var det dax igen. jag har den ack så välkända akademiska piskans slag på min rygg. fokus vet jag inte vad det är. kanske har mitt älskade ica jobb tagit slut på mina annars ganska outmättliga pluggkrafter.

mer och mer ser jag mig själv i spegeln och inser att jag måste bort. likt fågl Fenix är det dax att födas på nytt ur askan. jag måste be om hjälp. jag måste ge mig själv en chans. skall jag vakna på min 50-års dag och ångra att jag aldrig försökte? nej, det känns faktiskt inte som ett alternativ.